Ingen fara, vi bara generaliserar lite mot en genetisk grupp

Var och en måste kunna stå för de åsikter och handlingar man luftar utåt. Om jag säger att jag har en viss ideologi eller är med i ett parti eller tycker ditten eller datten så är det ett val jag gör och något jag således får stå för.

Däremot är det för mig helt grundläggande att ingen någonsin under några som helst omständigheter ska behöva försvara något man inte kan styra över, som hur man är född. Att grupperas ihop med andra människor som man inte har några åsikter gemensamt med för att man har gener eller kromosomer som ger en viss hudfärg, kön eller dylikt är inte acceptabelt. Att sedan behandla dessa grupper olika, ogiltigförklara vissa personers åsikter för att de är i ”fel” grupp, generalisera över dem eller tillskriva dem kollektiv skuld är för mig ofattbart, något som man bara inte gör på 2000-talet.

De flesta verkar anse sig vara motståndare till rasism, sexism och dylikt. Men medan många ”kollektivister” (personer som inte ser människor som individer utan som kollektiv) på vänsterkanten med ena handen bestämt tar avstånd från rasism och sexism använder de andra handen till att sortera och generalisera över folk efter hudfärg, kön och läggning. De bygger upp fördomar, tillskriver vissa ”tolkningsföreträde” samt vilka som får eller inte får bete sig rasistiskt eller sexistiskt utan att det ska kallas rasism eller sexism…. baserat på genetik.

Som grund för att detta ska vara ett acceptabelt beteende används argument som att vissa människor är mer ”privilegierade” än andra, att de sorteras i en grupp som kollektivisterna generellt anser har det bättre än en annan grupp. En vit manlig uteliggare kan alltså vara mer privilegierad än en svart kvinnlig minister med avseende på kön och hudfärg.

I en debatt är det inte argumenten som räknas utan hur högt på ”privilegie-stegen” man befinner sig som avgör om man har rätt eller ens får yttra sig. Bortsett från att de kollektivt delar in människor i grupper efter gener och sedan generaliserar över dem, utser de sig själva till domare och verkar inte se något problem alls med att väldigt många människor blir ”felgrupperade”. Detta då de omöjligen kan känna till alla de variabler som behövs för att kunna göra avgöra vem som är mest privilegierad. De har ett moment 22-tänkande där de får bete sig rasistiskt / sexistiskt mot vissa grupper för att deras rasistiska /sexisitiska analyser säger det.

Ofta rättfärdigar de sin bild med generaliseringar mot grupper i statistikformat. Dessa tas fram genom att leta igenom tillräckligt många siffror inom tillräckligt många områden och sedan välja ut de siffror och avgränsningar som stödjer den bild de vill visa upp. Även om de trots sin egengjorda statistik bara kan visa att grupp A har 10% X mot grupp B:s 8% X, stämplas A-gruppen som brottslingar/förövare/privilegierade och B-gruppen som offer/underlägsna. Miljoner människor som inte har något gemensamt klumpas ihop och betraktas som en solid grupp med enad vilja, egenskaper eller livssituation. Det förutsätter dock att det är ”rätt grupp”. Skulle någon göra motsvarande där gruppen A är ”svarta” är det inte godtagbar statistik, då är det rasism.

Ett annat argument är att något skett historiskt. Om en farfars farfars farfars mosters kusin blev utsatt för rasism eller sexism, eller man har samma hudfärg/kön som denne, så får man ett frikort som ger denne rätt att vara rasistisk/sexisitisk mot andra människor idag. Samma gäller omvänt. Om man har samma hudfärg, kön eller släktskap till någon som var rasist/sexist så har man en arvssynd att beakta och ska vara tyst. En sådan person kan aldrig själv bli utsatt.

Regeln är dock svår att få grepp om. Vi har t.ex. väldigt många icke-vita folk som förslavat och utsatt andra för förtryck, men det verkar som om nyansskillnaden på hud måste överstiga ett visst värde för att räknas. Judarna som nazisterna tog ifrån allt, satte i koncentrationsläger och gasade ihjäl måste anses som ”privilegierade” innan Nazisterna kom till makten. Var förintelsen då rätt eller mindre allvarlig? Kollektivisterna som ofta tycker att nazismen och dess dåd var det hemskaste som skett på jorden verkar milt sagt, inte ha någon jättetrevlig inställning till judar idag och kritiserar dem gärna som folkgrupp titt som tätt. Spelar deras släktskap till offren för nazismens ingen roll, de har ju samma näsor?

Deras ”stege”, som de själva konstruerar utifrån fördomar och generaliseringar mot olika genetiska grupperingar, ger dem rätten att ”sparka uppåt”. Detta på samma sätt som rasister menar att de ”sparkar uppåt” mot invandrare som får massor av bidrag, förtur till jobb och undantag som ”svenskar” inte får, samt mot de som håller detta system under armarna. På samma sätt som de tyska nazisterna ”sparkade uppåt” på judarna som var rika, blev allt fler och utnyttjade de stackars fattiga tyskarna.

Att ”sparka uppåt” är inget problem. I deras värld kan hat, bespottan och beskyllan inte skada dessa personer, och om det skadar dem har de förtjänat det, genom sin existens.

Med andra ord är de som vanligen kallar sig ”anti-rasister” inte ”mot rasism”, bara mot rasism som riktar sig mot vissa och för rasism som riktar sig mot andra. Skillnaden mellan anti-rasister och de som de kallar rasister, skillnaden mellan ”anti-sexister” och de som de kallar sexister, är enbart vilken grupps sida de står på.

Man kan likna det vid aggressiva fotbollssupporter-grupper. Två huligan-team som hatar och vill puckla på varandra. Det ena huligan-teamet väljer att kalla sig ”anti-huliganer”, men de blir de ju inte mindre huliganer för det. Sedan står alla vi som försöker få bort läktarvåldet oss och undrar vad anti-huliganerna håller på med.

Så när vi andra pratar om att inte vara rasistiska eller sexistiska så menar vi just detta, att vi inte generaliserar negativt över hur folk är födda eller vilka gener de har. Att var och en ska bedömas som individer, enbart utifrån sina handlingar och val, inte efter genetiska likheter med andra.

Kollektivisterna däremot menar att det bara är fel på rasism, sexism och dylikt om det riktas mot personer i deras ”intressegrupp”. Detta förutsätter att personerna i ”intressegruppen” har rätt åsikter och känner sig nedtryckta, annars ska de frysas ut och stämplas som t.ex. ”husneger” ”könsförrädare” eller ”okunniga”. Mot andra är det inte bara OK, utan ett naturligt angreppssätt att vara rasistisk och sexistisk. Det ska vara grupp mot, grupp, arvsynd och kollektivt ansvar för att man delar gener med andra eller är född i ”fel” familj.

Somliga verkar ha svårare än andra att känna igen en dålig idé och lära sig av historien. En soptunna luktar inte bättre för att den är rosa.

Publicerat i Saker är inte alltid som de ser ut, Samhälle & Politik | Märkt , , , , , , , , , | 1 kommentar

Vi har oss själva att skylla för främlingsfientligheten

Jag har hört oräkneliga förklaringar till varför Sverigedemokraterna vuxit så kraftigt, som att rasismen är på frammarsch, allmänt missnöje eller okunskap. Visst finns det rasister i SD, (vart ska de annars vända sig för minskad invandring?), men det lär inte vara i närheten av deras 13%. Allmänt missnöjda som röstar i protest finns säkerligen också, men folk har varit allmänt missnöjda i alla tider.

Jag tror inte heller att de flesta av dessa 13% anser att invandringsfrågan är viktigare än alla andra frågor, så varför rösta på SD, är det för att de har så bra jordbrukspolitik? Svaret är nog snarare att de upplever att invandringsfrågan är den enda frågan som är helt låst. Ett område som inte fungerar, har stor inverkan på människors liv och övrig politik, men där alla partier är överens om att inte prata om problemen. De är invandringsmotståndare, kallar sig invandringskritiker och blir kallade främlingsfientliga. Jag kommer att varva alla dessa tre epitet

I min liberala utopi har vi fri invandring. Bara för att du råkat födas på ena sidan en imaginär gräns i kartboken, så har du inte automatiskt rätt till området eller ska vara fastlåst där. Det förutsätter dock att samhället är liberalt i övrigt, vilket inte kommer ske inom överskådlig tid. Vi har idag ett stort offentligt välfärdssystem som behöver förändras, lagar och inte minst värderingar. Om de ledande partierna skulle försöka driva en politik för öppna gränser i nuläget skulle välfärdssystemen haverera och det kraftiga motståndet mot invandring som vi har idag växa lavinartat och ge upphov till en mer restriktiv invandringspolitik.

Jag genomförde för skojs skull ett litet test där jag målade upp en bild av en person och frågade invandringskritiker om de tycker att det är rätt beslut att denne fått invandra till Sverige (inte flykting): Personen är muslim, har ett fast jobb som denne sköter bra och går till varje dag. Personen anstränger sig för att lära sig svenska, hur samhället fungerar och vill lära sig våra traditioner och kultur. Denne umgås gärna med ”svenskar” och personer med annan etnicitet än sin egen. Personen har sin religion och äter inte fläskkött men försöker inte pådyvla sin religion på andra varken privat eller genom lagförslag. Personen kräver ingen specialbehandling, anstränger sig för att bli en naturlig del av samhället, begår inga brott och känner sig ”svensk”.

Svaret jag fick från samtliga var i praktiken, att han/hon var hjärtligt välkommen. Högst ovetenskapligt, men det styrker ändå min tes om att det inte är rasism det handlar om. Vad jag kan se är det tre områden som främst ligger till grund för den utbredda invandringskritiken och främlingsfientligheten:

1.    En misslyckad integrationspolitik
”Hur ska vi kunna ta emot fler, när vi inte klarar av att ta hand om de vi redan har?”

Alla vet att integrationen inte fungerar, men politikerna vill helst inte prata om det, än mindre komma med konkreta förslag. Det vore att dansa på minerat område. Man får räkna med att få rasist-stämpeln i ansiktet från såväl media som meningsmotståndare efter att förslagen hårdvinklats eller plockats ur sitt sammanhang, vilket t.ex. Folkpartiet fått smaka på. På senare tid har KD väckt frågan och debatten kanske är på väg att komma igång, men det är en lång bit kvar tills SD inte längre kan anses ha monopol på frågan.

2.    Invandringens kostnader
”Varifrån ska pengarna tas – från pensionärerna, sjukvården eller skolan?”

Politikerna måste erkänna vad det kostar och hur det ska finansieras. Det fungerar inte bara att säga att man ”har råd” när varken rättsväsende, försvar, skola eller sjukvård fungerar. Används ekonomiska motargument, att det på något sätt är ekonomiskt lönsamt, en investering, måste man också kunna viss att det stämmer. Det kan man inte göra utan att få ner arbetslösheten ordentligt och se till att invandrare snabbt kommer i arbete. Om punkt 1 ovan fungerar så är det här ingen invandringsfråga utan en jobbfråga.

Arbetslösheten kan lösas men inget parti är idag beredda att göra vad som krävs. (men det får bli ett framtida inlägg).

3.    Känslan av otack och orättvisa
”Man får inte ens sjunga nationalsången på skolavslutningen längre”

”Svensken” uppfattar sig generellt som ganska tolerant men har också en stark känsla för ”rättvisa”. När vi ”öppnar våra hjärtan” och ”tar emot” människor så anser vi att vi gjort något positivt för dessa och förväntar oss tacksamhet. De behöver inte säga tack, men i alla fall göra sitt bästa för att bli en del av vårt samhälle och inte ställa till med problem.

Vi förväntar oss att det är de som kommer till oss som ska anpassa sig och inte tvärt om. Att de ska vara glada för att vi givit dem möjligheten till ett nytt bättre liv i det gemensamt finansierade välfärdssystem vi byggt upp och inte ta hela armen när vi ger dem handen. Till exempel genom att kräva särskild behandling, inskränka vårt sätt att leva, begå brott m.m. Om de bara lever sina egna liv utan att inkräkta på våra så har vi generellt inga synpunkter.

Problemet är att det näst intill dagligen hörs röster i media om den ena specialbehandlingen eller inskränkningen efter den andra. Det är skilda badhustider, rätt att bära burka på banken/arbetsplatsen, sharialagar, kvotering, ”omvänd diskriminering”, intersektionalitetsanalyser (vem som har rätt att bete sig illa mot vem), inga pepparkaksgubbar i luciatågen, ingen nationalsång, ingen svensk flagga, ingen skolavslutning i kyrkan, fel glassnamn, bort med Tintin, censurera Kalle Ankas jul, etc. etc.

Det finns en del invandrare som kräver sådana saker, men jag kan inte se att de skulle vara procentuellt fler än de tokiga ”svenskar” som kommer med vansinniga ”svenska” förslag så som parabolförbud, mansskatt och annan idioti. Främst verkar det vara just ”vanliga svenskar” som antingen vill ha pluspoäng på sitt ”kolla in vad tolerant jag är”-konto eller helt enkelt en rektor eller ett företag som vill ta det säkra före det osäkra och slippa risken att få ett rasist-drev efter sig.

De som kommer med dessa förslag och känner sig duktiga, inser nog inte att de själva skapar främlingsfientligheten. De tar sig rätten att föra invandrarnas talan och förvärra motsättningarna. De flesta som får höra om dessa förslag har ingen koll på var de kommer ifrån, vilka de representerar eller hur många de är. De får bara gång på gång höra i media att våra traditioner, kultur eller sätt att leva inskränks ännu en gång, känner sig efter ett tag trampade på och reagerar med ilska. Framförallt är det nog känslan av otack. Varför ska vi vara generösa mot invandrarna när de tackar oss såhär?

Jag skulle gissa att de flesta invandrare inte vill annat än att gå till jobbet på morgonen och bli behandlade som vem som helst, men i media görs sällan någon analys av hur många och vilka som stödjer dumheterna. Tvärt om bjuder man in och ger plats till de som kan väcka ilska och debatt så att de kan sälja lösnummer, få höga tittarsiffror och trenda på Twitter.

Mycket handlar om oro och frustration. Frustration för att politikerna inte ser och bekräftar vad folket ser. Oro för ekonomin, samhällsutvecklingen och att det vi gillar ska försvinna. Detta ihop med känslan av otack föder främlingsfientlighet och invandringsmotstånd.

Om vi vill vända trenden måste vi lyssna och ta denna oro och frustration på allvar och försöka hitta lösningar. Att tänka istället för att föra andras talan eller reflexmässigt skrika ”rasist” och fortsätta i invanda hjulspår. Att sluta avfärda dem som okunniga och att per automatik attackera de som vill försöka diskutera eller lösa de problem som finns.  Först då går det att få till en folkligt förankrad lösning och bara det kan få främlingsfientligheten att skrumpna. Så var lite tolerant.

 

Notera: Jag har i denna text för enkelhets skull använt ordet ”invandrare” som samlingsnamn för alla personer som flyttat till Sverige oavsett om det är för att få ett bättre liv eller för att man är på flykt.
Publicerat i Samhälle & Politik | Märkt , , , , , , , , ,

7ster finns nu på Twitter

Från och med idag är du välkommen att följa mig på Twitter: @F7ster

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

Feminismen skrämmer mig

De senaste åren har feminismen spritt sig som en löpeld utan något större ifrågasättande. Den har blivit en politiskt korrekt självklarhet som varje person med självaktning känt sig tvungen att ansluta sig till. Uppfattningen hos gemene man är att feminism är jämställdhet, men få reflekterar över problembeskrivningen eller ens hur de definierar ordet ”jämställdhet”.

Detta gäller till och med liberala företrädare som många gånger försvarat sin anslutning till feminismen med att de företräder en egen tolkning. Tyvärr fungerar det inte. Varje gång någon uttalar stöd för feminismen så skapar det legitimitet för F! och personer med en agenda som de aldrig skulle kunna stå för. För mig är jämlikhet ett grundfundament och feminismen dess motsats. Problemen med feminismen är många, såväl motiv som metod och den konspiratoriska världsbilden.

Jämlikhet istället för feminism
Jämlikhet innebär att alla människor, varje individ, ska vara lika inför lagen och ha samma rättigheter oavsett ursprung, tro, sexuell läggning, kön etc. För mig som liberal är detta en självklarhet. Om vi tänker efter inser vi rätt snart att de allra flesta av på något sätt tillhör en minoritet som av många kan anses vara utsatt. Det kan röra sig om hudfärg, ålder, läggning, religion, ekonomi, bakgrund, fysiska handikapp, psykisk ohälsa och mycket annat. Men feminism handlar inte alls om jämlikhet för alla, det handlar bara om kön och ett kön i synnerhet.

Det finns gott om exempel på denna jord där ett tydligt förtryck fokuseras mot en viss grupp, t.ex. kvinnor, judar, religiösa grupper etc. och där ett fokus på just denna grupp skulle vara motiverat. Så är det dock inte i Sverige idag. Hur feministerna än vrider och vänder på verkligheten så existerar inget generellt strukturellt förtryck av kvinnor i Sverige vilket jag kommer till längre fram i denna text.

Den förtryckande maktbärande tiggaren
Feminismen, vilket hörs på namnet, är inte könsneutralt utan tar sin utgångspunkt i kvinnan istället för människan, och handlar om ”jämställdhet” ur ett kvinnligt perspektiv. Hur många feminister skulle kunna tänka sig att kalla sig ”maskulinist” och tycka att det är neutralt och lämpligt för att beskriva jämställdhet mellan könen?

I feminismen ryms allt ifrån de som anser att kvinnan ska ha samma rättigheter som mannen, till de som anser att kvinnan varit så förtryckt att de har rätt att ge igen och ta över rollen som förtryckare. Gemensamt för feministerna är att de anser att det finns en patriarkatisk maktstruktur som förtrycker kvinnor. Om du har du ”fel ” kön så spelar det ingen roll om du är en handikappad svart tiggare i övre pensionsåldern. Du tillhör ändå genom födsel en förtryckande maktbärande grupp, mycket likt argumentationen för klass och ras. Denna struktur används för att förklara i princip allt som kan ses som en nackdel för kvinnor både på kollektiv- och individnivå.

Den osynliga strukturen som stärks av motargument
Strukturen är väldigt svår att motbevisa, för även om man visar på minst lika många områden där män förtrycks eller behandlas negativt så är det inte för att strukturen inte finns eller att det även skulle existera en matriakal struktur. Istället vänds motargumentet för att stärka den feministiska tesen vilket mynnar ut i att det ändå mannens fel och kvinnan som drabbas. Vanligen är förklaringen att mannens nackdel, som i jämförelse då blir en fördel för kvinnan, är en påtvingad fördel av det manliga patriarkatet och i och med att det är påtvingat och skapat av mannen så blir det en strukturell skyldighet och därmed en nackdel. Svårt att hänga med? Du är inte ensam.

I en diskussion om en halvnaken kvinna i en reklam för deodorant är objektifiering och därmed ett strukturellt manligt förtryck var feministerna eniga i att svaret var ja. När en halvnaken man som säljer samma sak googlades fram så blev det märkligt nog också ett strukturellt manligt förtryck mot kvinnor. Logiken här var att bilden objektifierar mannen och visar hur en man ska vara eller se ut för att vara ”manlig”. Därmed befästes rådande könsnormer. Eftersom det finns två tydliga kön befäster det alltså även kvinnans roll, och alla vet ju att kvinnans könsnorm anses underlägsen så… Voila!

Damens vägar äro outgrundliga.
Denna bild av att kvinnan är ett offer i en struktur utan större möjlighet att påverka sitt liv är ett problem. Om du är invandrare och inte blir insläppt på en klubb så kan det bero på rasism, men det kan också bero på att du druckit för mycket eller är otrevlig mot vakten. Samma sak gäller naturligtvis för andra grupper och andra situationer. Det finns rasister och säkert ett gäng kvinnohatare, men de sistnämnda är med största sannolikhet inte en särskilt stor grupp.

Religionen är både inbjudande och förrädisk på så sätt att den kan frånta individen sitt ansvar. Vad man själv gör har ingen betydelse eftersom det är gud som avgör och gud som styr. De som anser sig tillhöra en förtryckt grupp råkar ut för ungefär samma effekt. Orsakerna till att något går fel ska i första hand inte letas hos sig själv, utan i sin grupptillhörighet. Detta gör med största sannolikhet att personen upplever sig betydligt mer diskriminerad än den egentligen är och varje motgång förstärker bilden av denna diskriminering vilket göder ett groende hat och besvikelse på samhället och omvärlden. Riskerna är inte bara på det personliga planet. I takt med att dessa grupperingar lockar till sig allt fler ”troende” som alla upplever denna bild ökar också trycket på politiker för lagförändringar som kan få stora negativa konsekvenser under lång tid framöver.

Myten – Mäns våld mot kvinnor
Några av feminismens paradfrågor är löneskillnader och ”mäns våld mot kvinnor”. Om vi börjar med den sistnämnda har feministerna medvetet valt detta ensidiga begrepp och problemformulering för att utmåla män som förövare och en förtryckande makt. Feminismens frammarsch och bristen på ifrågasättande av denna världsbild har i sin tur lett fram till speciella lagar som bara är till för det ena könet -”kvinnofridskränkning” eller  ”grov kvinnofridskränkning. Där män straffas hårdare än kvinnor för samma agerande. Ingen stannar upp och ifrågasätter att man med ”mäns våld mot kvinnor” utmålar ett helt kön som brottslingar, ett annat som offer och tilldelar människor olika rättigheter baserat på vilket kön de har. Vi är inte lägre lika inför lagen.

Verkligheten ser dock inte ut som feministerna beskriver. De flesta män är helt oskyldiga, och det är istället en minoritet som begår dessa brott. För mig är det inte könet som förenar dem, utan det faktum att de är brottslingar. Det feministerna också totalt blundar för är att den mest omfattande svenska studien på området gjord av Sahlgrenska Akademin [1,2,3,4] visar att även om mäns våld generellt ger större konsekvenser än kvinnors, så är män minst lika utsatta för relationsvåld som kvinnor. 8% av männen i ena studien och 11% i den andra hade utsatts för fysiskt våld av sin partner under året.

Men det hör man ju naturligtvis inget om, för i feministernas värld är alla män fysiskt och psykiskt starkare. Där är män djur som likt instinkt följer strukturen att ge sig på kvinnor. Motsatsen, att män också kan vara offer, ses som löjlig. Det är tyvärr också den bild som misshandlade män möter. De som väl vågar polisanmäla möts av misstro och rent förlöjligande. Många vet inte vad de ska vända sig och hoppas i sin desperation på kvinnojourerna, men där har de inget att hämta utan möts istället av förakt och oförståelse, de är ju förövare. Fram tills ganska nyligen har män inte haft någonstans att vända sig, men idag finns ett flertal mansjourer över hela Sverige som är hårt belastade och rör sig med små ekonomiska medel. Till skillnad från kvinnojourerna får de inga pengar av socialstyrelsen. De delar nämligen bara ut skattepengar till kvinnor som misshandlats av män, inte tvärt om. En man är ju per definition en förtryckare och kan inte vara ett offer.

Jag känner mig kränkt när feministerna pratar om ”mäns våld mot kvinnor”, men jag undrar hur de män som levt under våld från sin partner och under år levt under fysiskt och psykiskt våld mår varje gång någon slänger sig med ”mäns våld mot kvinnor”, kallar dem för förtryckare, totalt osynliggör dem och vägrar ge dem samma bemötande eller laglig rätt. Det får mig att må illa.

Om feministerna nu var för jämlikhet mellan könen. Varför inte strunta i vilket kön förövaren har och istället prata om ”våld i nära relationer” och införa en könsneutral lag som särskilt skyddar utsatta offer i relationer oavsett kön? Varför totalt begrava vetskapen om att det inte är ett könsproblem utan ett relationsproblem där det är människor – män och kvinnor i såväl heterosexuella förhållanden som gay och lesbiska förhållanden, inte könstillhörigheten, som begår dessa brott. Om man nu ändå ska prata kön, varför då inte nämna att kvinnor är kraftigt överrepresenterade när det gäller våld mot barn?
Svaret är enkelt: det ligger helt enkelt inte i feministernas intresse. De är inte intresserade av jämlikhet mellan könen.

Myten  – Kvinnor lönediskrimineras
Hur är det då med den andra paradgrenen, att kvinnor lönediskrimineras?
Feministerna har rätt i att kvinnor generellt har lägre lön än män. 2012 var skillnaden 14%. Däremot har de fel i orsaken. Det beror inte på ett kvinnohat eller någon diskriminerande struktur utan beror på att kvinnor i högre utsträckning väljer att arbeta i offentlig sektor där det inte finns en marknadskraft och konkurrens som pressar upp lönerna, utan de styrs av vad t.ex. landsting ”har råd” att betala och anser rimligt. Det beror på att kvinnor i större utsträckning väljer att jobba deltid. etc.

Den mest omfattande och noggranna studien i Sverige anses vara arbetsgivarverkets från 2007 [5] där fler kriterier än tidigare vägts in. Denna visade att bland statsanställda var den oförklarade löneskillnaden 1,3%. 2006–2008 gjorde Jämställdhetsombudsmannen [6] en granskning och uppföljning av lönekartläggningar gjorda av arbetsgivare för totalt 750 000 anställda. Jämo ansåg att endast 0,6 procent av kvinnorna hade en lägre lön än vad de borde ha.

Det var ju inte så mycket, men varför finns det överhuvudtaget någon skillnad? Studier inom detta område [7] visar att kvinnor är mer reaktiva i löneförhandlingar, medan män generellt är mer proaktiva, har lättare för att framhäva hur viktiga de är för verksamheten och vågar ställa högre krav vilket gör att de generellt lyckas något bättre i löneförhandlingar.

Med andra ord logiska förklaringar och inget övernaturligt. Egentligen är det ganska självklart om man tänker efter. En privat arbetsgivares största intresse är att generera vinst och expandera. Man är beredd att betala precis så mycket i lön till en person som är försvarbart utifrån vad den kan prestera och generera, men självklart bara om personen kräver denna lön. Accepterar personen mindre så finns ingen anledning att betala mer. Min gissning är att 99,99% av alla arbetsgivare skulle anställa en apa för dubbla lönen mot övriga i verksamheten om denna apa också kunde generera motsvarande mer vinst. De extrema fåtal män som hatar kvinnor till den grad att de p.g.a. detta måste ge dem lägre lön anställer troligen inte kvinnor överhuvudtaget så löneskillnaden skulle ändå inte märkas.

När det gäller kvinnor i ledande befattning så har intresset att leda helt enkelt inte varit lika stort procentuellt som hos män, och därför får också antalet ledande positioner den fördelningen. Det är inte svårare än så.

Så om målet är att kvinnor generellt ska ha samma lön som män så skulle feministerna göra bäst i att sluta att skylla på strukturer och istället uppmana kvinnor att utbilda och söka sig till heltidsjobb i den privata sektorn samt ordna kurser i förhandlingsteknik. Det skulle gå betydligt snabbare och mer smärtfritt.

Myten – Kvinnor har färre rättigheter
Hur är det det med påståendena om att kvinnor inte har samma rättigheter? Det är ju en av de mest grundläggande jämlikhetstankarna, att alla ska vara lika inför lagen. Är kvinnor förtryckta av lagen? Det är möjligt att det finns någon sådan lag, men jag har inte kunnat hitta en enda lag som direkt förtrycker kvinnor i Sverige idag. Däremot finns flera som direkt förtrycker män. Här är de tre första jag kommer på:

1. Det är lagligt att ha en högre åldersgräns för män på krogen och vissa andra platser. Att personen är myndig, nykter och sköter sig väl har ingen betydelse om denne samtidigt är född med ”fel” kön.

2. En man som slår sin fru åtalas för ett grövre brott och får ett högre straff jämfört med en fru som slår sin man på precis samma sätt med samma skador, .

3. Fram till nyligen hade Sverige allmän värnplikt vilket betydde att alla män var tvungna att, om staten så krävde, överlämna sig i statens tjänst utan nämnbar ersättning eller möjlighet att säga nej utan att fängslas. Denna skyldighet fanns bara för män. Anledningen till att jag tar upp denna punkt fast den inte finns kvar är att den inte avskaffades p.g.a. krav att vi ska vara lika inför lagen, utan för att Sverige helt enkelt ville minska sitt försvar.

Välj själv så länge du väljer rätt
Det finns inget generellt strukturellt förtryck av kvinnor i Sverige, snarare tvärt om. Men eftersom feministerna tror lika starkt på sin struktur som den religiöse tror på sin gud, så ser de inte individens ansvar eller val, utan anser att valen är styrda av strukturen. Att kvinnor inte vill leda i samma uppfattning beror inte på att de inte vill, utan att strukturen inte låter dem vilja. Att de inte söker sig till andra jobb beror inte på att de prioriterar annorlunda, det beror på att strukturen prioriterar annorlunda åt dem o.s.v. Det är svårt att argumentera mot både gud och osynliga strukturer.

När feminister som F! pratar om jämställdhet handlar det sällan om samma rättigheter eller skyldigheter oavsett kön. Inte heller är det samma valmöjligheter oavsett kön som är aktuellt. Det handlar istället om att alla ska välja ”korrekt”, och om de inte gör det så ska de tvingas till det. F! sätter kollektivet framför individerna. Människans vilja, välbefinnande och strävan efter lycka är underordnat. Minst lika många kvinnor som män SKA jobba inom vissa branscher, Minst lika många kvinnor som män SKA jobba heltid och minst lika många kvinnor som män SKA bli chefer och män SKA ta minst hälften föräldraledigheten etc. Feministerna vill representera alla kvinnor, men i deras värld är alla kvinnor inte upplysta. De är förblindade av den struktur som männen skapat och förstår därmed inte sitt eget bästa. På så sätt kan man företräda alla och motivera lagar som ser till att kvinnor ”väljer rätt”.

Feminister kan inte veta vad som är bäst för varje enskild människa och familj, de har inte träffat hela befolkningen och analyserat varje persons situation. Men eftersom det kollektiva målet står över människan vill de ge samma tvångsmedicin åt alla. Man ser ofta ner på kvinnor som vill prioritera familj framför karriär eller familjer som väljer andra lösningar än de som feminismen tänkt sig. De är könssvikare och/eller hjärntvättade av männen.

Tankegångarna och metoderna är bekanta från gamla tiders auktoritära öststater och de som hyllade dem, men på den tiden var det klass mot klass istället för kön mot kön.

Bryt upp grupperingarna, låt inte hatet vinna.
För mig handlar inte jämlikhet och jämställdhet om strukturer, könskrig och att tvinga människor in i mallar och könsfördelningar. Människor är inte verktyg för att nå politiska mål eller hetsa grupp mot grupp. För mig handlar jämlikhet om alla människors lika värde och rättigheter. Det handlar om att ha rätt att välja och om respekt för individens egna livsval, vilka det än må vara och även om man själv tycker att det är dumma val. Det handlar om att kunna leva tillsammans utan att dela in oss i grupper och strida mot varandra. Det kommer dock aldrig feministerna i F! någonsin att acceptera.

Jag skulle önska att vi slutar upp med att uppmuntra och legitimera feministerna. Slutar att göda hatet och ta ifrån människor deras egna livsval och ansvar. Se varje människa och inte använda dem som verktyg för ett mål. Jag skulle önska att alla som är för jämlikhet på riktigt slutar att kalla sig feminister. Kalla dig ”humanist” eller ”liberal” (om du är det) eller kort och gott ”vettig människa”. För ärligt talat, andelen kvinnohatare i detta land är troligen så få procentuellt att det inte finns någon anledning att förtydliga att man är för jämlikhet mellan könen på precis samma sätt som man inte behöver förtydliga att man är för jämlikhet mellan funktionshindrade och icke funktionshindrade. Att vara för jämlikhet mellan könen är normen, vad feministerna än försöker få oss att tro.

 

Källor:
1. Sahlgrenska Akademin – Sammanfattning av Studie – Män mer utsatta för våld i relationen än kvinnor
2 Men’s and women’s exposure and perpetration of partner violence: an epidemiological study from Sweden
3 Psychometric properties of the WHO Violence Against Women instrument in a male population-based sample in Sweden
4. Self-reported exposure to intimate partner violence among women and men in Sweden: results from a population-based survey
5: Utvecklingen av löneskillnader mellan statsanställda kvinnor och män åren 2000-2007 (pdf).
6: JämO (2008), Miljongranskningen – Resultat av etapp 2 och slutrapport (pdf)
7. Varför tjänar kvinnor mindre än män? En kvalitativ studie om unga ekonomers förhållningssätt till lön (pdf)
Publicerat i Saker är inte alltid som de ser ut, Samhälle & Politik | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , | 56 kommentarer

Recension av partiledardebatten

Debatten tog ordentlig fart redan från början och var nog en av de bästa hittills. Alla gjorde bra eller bättre ifrån sig än vanligt, med ett undantag.

Romson: gjorde sin klart bästa insats. Tidigare kändes hon osäker och malplacerad. Nu visade hon att hon fungerar i dessa sammanhang. Även om hon inte var lika slagkraftig och på hugget som övriga så vann hon på ett annat sätt, genom att framstå som ärlig och väldigt sympatisk. Det är troligen en vinnande strategi. Kändes dock som att hon kunde tagit lite mer plats.
Betyg: 6/10

Reinfeldt: Gjorde en riktig uppsving. Jag har tidigare kritiserat honom för att vara mänsklighetens ”Droopy” både till utseende och attityd. Nu var han på hugget redan från start och var fulltankad med energi. Detta tillsammans med att han som alltid är väldigt kunnig, förberedd och statsmannamässig gjorde att han lyckades riktigt bra, faktiskt bättre än i stort sett alla tidigare debatter.
Betyg: 9/10

Lööf: Hon har ett brinnande engagemang och ärlighet. Även om hon alltid varit väldigt kunnig, så har hon alltid känts ung och inte kunnat få någon större genomslagkraft i diskussionerna. Ikväll var hon fokuserad och visade att hon mognat ordentligt samt att hon definitivt platsar. Riktigt bra och imponerande.
Betyg: 8/10

Sjöstrand: Var ganska mycket sitt vanliga jag med mycket angrepp och väldigt lite om sitt eget parti. Fick några poänger men tappade det lite när han försökte (förmodligen med tips från någon PR-strateg) mynta ett nytt uttryck, att ”man inte ska leka affär”, som föll ganska platt. Dock lite vassare än tidigare.
Betyg: 4/10

Åkesson: Vanligtvis en duktig retoriker, men inte riktigt lika skarp idag som tidigare och framförallt märktes det att han fortfarande inte har koll på vad vilka som ansvarar för vad. Däremot lyckades han imponerande nog delta i diskussionens hela första halva utan att skylla problemen på invandringen (det kom först i del två), och hans argument var mindre främlingsfientliga än tidigare vilket han troligen kan vinna röster på. Gav dock ett ganska svalt och tråkigt intryck.
Betyg: 3/10

Björklund: Här fick vi se en ny Björklund som jag verkligen gillar. Saklig, resonerande och självkritisk med insikt. Det känns om han numera har betydligt bättre koll på politiken i realiteten. Troligen har han fått några år att utvärdera och träffa människor i ”verkligheten”. Borta var arrogansen och den dåliga självinsikten som vi tidigare fått se en del av.
Betyg: 7/10

Hägglund: Det var egentligen inget fel på Hägglunds insats eller dagsform. Han var duktig och påläst och absolut inte i sämre form än tidigare, men han hade inte tillräckligt med energi och fick ingen större plats eller genomslag. Inget man minns. Jag saknade också de obligatoriska halvdåliga Hägglund-skämten.
Betyg: 4/10

Löfven: I förra partiledardebatten klarade han sig hyfsat för att vara ny och inte ha samma erfarenhet som de övriga. Vid det här laget borde han dock ha övat upp färdigheterna ordentligt och kunnat ge Reinfeld en match, men oj oj oj. Det här var riktigt illa och betydligt sämre än förra gången.

Han tog över rollen som ”Droopy” från Reinfeld,  trampade runt i klaveret större delen av kvällen kvällen och målade in sig i hörn efter hörn. Så fort en obekväm fråga ställdes försökte han fly vilt åt alla håll medan motståndarna pressade honom på svar.

Han ville inte förklara var han stod i kärnkraftsfrågan (eftersom det är viktigt för facken att inte elen blir för dyr, men ett krav från miljöpartiet att den läggs ner), kritiserade bland annat alliansen för att regera i minoritet (49,5%), men kunde inte lova att själv inte göra det. Han hade tidigare lovat att göra klart vilka han skulle regera med i god tid innan valet men ändrade sig nu till att han skulle ge sin syn på regeringsbildning i allmänhet (?) vid en egen vald tidpunkt innan valet etc. Han kunde inte innehållet i sin egen budgetmotion och blev tagen med uppenbara faktafel.

Även då han själv, de övriga partiledarna och tittarna insett att han hade fel så hade han inte förnuft att backa, utan upprepade sig istället. Ett exempel var sänkningen av arbetsgivaravgiften som han påstod ”var utvärderad och utdömd av alla”. Problemet är bara två saker. Den ena är att det inte alls är sant, och den andra att sänkningen de pratade om införs först vid årsskiftet och därmed omöjligen kan ha utvärderats. Så här fortsatte det nästan hela programmet. Det var plågsamt och man tyckte synd om honom. Till slut var han tvungen att göra billiga och grundlösa påhopp som fick oinsatta missnöjda diskussioner i ett lunchrum att framstå som höjden av insikt. Det var inte värdigt en partiledare, och definitivt inte en statsministerkanditat. Det här vara lika oroande som det var illa.

Oppositionen ligger bra till nu, men det här håller inte. Lövfén måste sätta sig i skolbänken och lära sig allt från grunden, annars kommer han få springa gatlopp framför miljöpartiet och vänsterpartiet som är mäktigt sura efter att ha tappat regeringsmakten när det var så nära att de nästan kunde smaka den. Jag misstänker att ett flertal socialdemokrater nu skulle vilja skrika ”Persson, Sahlin eller Juholt, kom tillbaka. Allt är förlåtet! ”
Betyg 2/10

(Reservation för ev. fel till följd av snabb publicering)

Publicerat i Samhälle & Politik | Märkt , , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Att stå utanför NATO är inte ett alternativ

Idag är vi inte utsatta för något direkt hot, men ett fungerande försvar går inte att slänga ihop i en handvändning när det behövs. Det kan ta tiotals år att bygga upp, och oavsett vilken uppfattning man än har om läget idag, saknar vi en kristallkula där vi kan se vårt framtida behov. Efter första världskriget var de flesta överens om att det inte skulle bli krig igen, men det behövdes bara en man för att ändra den bilden.

Omvärlden förändras. Ryssland övar attacker med stridsflyg mot Sverige och relationerna mellan väst och öst har inte varit så kyliga sedan kalla kriget. USA har idag ca 3 miljoner anställda i försvaret (varav 2,3 miljoner soldater) och en budget på ca 4500 miljarder kronor (nära 1000 miljarder mer än hela vår BNP). Även om USA har störst försvarsanslag så minskar den, medan många östländer ökar sina budgetar kraftigt och moderniserar. Rysslands har över 140 miljoner invånare med allmän värnplikt och försvarsbudgeten ska år 2015 ha passerat 1000 miljarder kronor, varav 21,5 miljarder är öronmärkta för kärnvapen. Även Kina med ca 1 miljard invånare ökar kraftigt sina militära anslag till nära 740 miljarder kronor.

Mitt emellan väst och öst finns Sverige. Ett upp mot 1600 km långt land som med sina nära en halv miljon kvadratkilometer är ett av de största länderna i Europa. Vi har också med 2400 km kustremsa en av Europas längsta kuster att försvara. Trots det lägger vi bara 1,2% av BNP på vårt försvar Om vi kan få en angripare att vänta i ett år med sitt anfall så har vi möjlighet att mobilisera 6000 soldater. Om vi bara kan få dem att vänta några månader sjunker siffran till färre än 2000 soldater. Om de inte vill vänta alls så får vi skicka fram hemvärnet för att i stort sett klara sig själva.

Men vi kan inte hosta upp så mycket pengar som behövs för att kunna försvara oss. I alla fall inte om vi vill ha mat i magen, kläder på kroppen, sjukvård och skola. Skatten skulle bli vansinnigt hög och ändå inte räcka till mer än försvar.

Vår överbefälhavare menar att Sverige år 2019 kommer att kunna försvara sig mot angrepp på ett begränsat mål under en vecka. Genom att tala med försvarsanställda har jag fått information om att de ska översättas till att vi teoretiskt, om vi får förvarning i riktigt god tid, kan stå emot ett anfall motsvarande ett infanteri om ett par tusen man i en vecka mot en enda geografisk plats, t.ex. en större stad, eller Gotland. Därefter måste vi få hjälp utifrån. Men från vem, vi är ju alliansfria?

Det är inte säkert att vi skulle få någon förvarning alls, och vilken fiende skulle hålla sig till att anfalla mot en enda punkt med en så liten styrka? I realiteten skulle kriget vara över fortare än en kafferast. Och som sagt, vilka skulle hjälpa oss?

Många tror att vi både kan äta kakan och ha den kvar. Att NATO skulle hjälpa oss om vi blir anfallna av t.ex. Ryssland, utan att vi behöver ansluta oss. Det låter ju vid en första anblick rimligt. Vi står nära de flesta NATO-länderna, de vill inte att ”den andra” sidan flyttar fram sin gräns. Men skulle de verkligen hjälpa oss när det väl gäller? Vi kan inte veta det idag, men mycket talar för motsatsen:

En anledning är att vi är inte är med i försvarsalliansen. Om det visar sig att det är möjligt att åka snålskjuts finns risken att fler länder avstår från att ansluta sig. Därmed skulle ett ingripande betyda stora problem för NATO under överskådlig framtid.

En annan anledning är att det kostar fruktansvärt mycket pengar att gå in i ett krig. De flesta västländer inklusive NATO, valde att avstå från att delta i en begränsad attack mot Syren från behörigt avstånd, Detta trots att regimen slaktar sina invånare med både tunga vapen och senapsgas (som är förbjuden enligt internationell lag), och trots att det dessutom finns ekonomisk vinning i och med att rebellerna har övertaget och Syrien sitter på viktig olja. Väldigt få är beredda att ge sig in i något som inte stöds av FN, där både Ryssland och Kina är permanenta medlemmar av säkerhetsrådet med vetorätt. Det betyder att om Ryssland eller Kina inte vill ha ett ingripande så agerar inte FN på en attack mot Sverige. De som hjälper Sverige måste alltså göra det på eget initiativ, med egna pengar utan stöd från FN. Sverige är ett dyrt land att försvara, vi har inga nödvändiga tillgångar och har genom att ställa oss utanför samarbetet NATO tydliggjort vår ståndpunkt när det gäller hjälp till de länder som kan hjälpa oss.

Den största anledningen är dock att det vore självmord även för NATO att gå in. T.ex. Ryssland är en kärnvapennation med missiler och stridsspetsar nog att förvandla en stor del av vårt jordklot till en rykande soptipp. Om Ryssland skulle attackera Storbritannien är NATO skyldiga att slå tillbaka. Därför skulle inte ryssarna komma på tanken att göra det. Men om Ryssland istället anfaller Sverige blir situationen den omvända. NATO skulle med största sannolikhet fördöma det inträffade, men aldrig våga göra något eftersom detta skulle innebära en militär attack direkt mot ryska trupper vilket mycket väl kan resultera i ett kärnvapenkrig. Världen har råkat ut för ett stort antal väpnade konflikter sedan NATO/Warzawapakten bildades där de olika allianserna stått på varsin sida. Mig veterligen har dock NATO-länder aldrig officiellt tagit till vapen mot F.d. Sovjetunionen eller nuvarande Ryssland eller Kina då detta vore alldeles för farligt. Man offrar heller Sverige än sina egna länder och resten av jorden. Detta vet naturligtvis en eventuell angripare.

Att Sverige är alliansfritt ger oss inga fördelar, tvärtom. Det finns ett begränsat antal länder i regionen som inte har ett försvarssamarbete. Vår alliansfrihet sätter oss därför högt upp på listan över lämpliga länder att angripa.

Vi kan ju alltid lägga oss platta för en invaderande styrka så som vi gjorde med Nazityskland. I och med att de fick använda våra järnvägar, vår malm och allt annat de behövde så var en invasion inte särskilt brådskande. Men planen att ta över Sverige var dock redan klar. Det saknades bara trupper, och hade inte Hitler stoppats så hade vi med största sannolikhet varit en del av tredje riket.

Det försvar vi har idag är bland det meningslösa man kan tänka sig.  Vi kan inte försvara oss mot något av de länder som skulle kunna ha intresse av att ge sig på oss och vi avskräcker ingen. Om vi plockade ut de pengar som går till försvaret i hundralappar och bränner dem i en värmeanläggning så skulle de i alla fall vara till någon nytta. Nu har vi ett försvar som inte kan försvara. Vi har tre andra möjligheter:

1. Vi lägger ner försvaret helt, och håller tummarna. Någon större praktisk skillnad mot idag blir det inte, utöver att vi sparar pengar. Den dagen då fel person kommer till makten i fel land ger vi upp och underkastar oss våra nya härskare. Ord som ”demokrati”, ”välfärd” och ”valfrihet” begravs tillsammans med våra barns framtid.

2. Vi skaffar kärnvapen. Det avskräcker effektivt. De är dock inte helt enkelt i och med icke-spridningsavtalet, och att själva ta fram väl fungerande långdistanskärnvapen är nog en lite väl tuff match för lilla Sverige. Vi behöver troligen ändå ett försvar om vi inte vill behöva kärnvapenbomba som första reaktion.

3. Vi går med i NATO. Vi är inte neutrala idag, bara alliansfria. Vi har redan ett nära samarbete med NATO via gemensamma övningar, informationsutbyte, medlemskapet i ”Partnerskap för fred”, och deltagandet i försvarssamarbetet inom EU. Vi skulle bli mottagna med öppna armar. Skillnaden mot nu blir framförallt att vi klarar oss på ett mindre försvar som kan fördröja tillräckligt för att vi ska hinna få hjälp. I utbyte lovar vi att utifrån våra egna förutsättningar och avvägningar hjälpa den vän som mot förmodan skulle bli attackerad.

 Vad är egentligen problemet? Är det att välja sida – är det ett alternativ att istället stödja öststats-diktaturer?

Är det kostnaden? Man talar om att ett NATO-medlemskap är dyrt och skulle kunna kosta runt en halv miljard. Med tanke på att vi idag kastar bort ca 40 miljarder utan att få ett försvar för pengarna känns det som en rätt rimligt tillägg för att ändra på det. Speciellt jämfört med kostnaden för att själva upprätta ett fungerande försvar.

Är det att mista sin trovärdighet som medlare i konflikter? Det har ju inte hindrat andra NATO-länder som t.ex. Norge. NATO är också FN:s främsta verktyg för att kunna gripa in militärt i konflikter.

Är det fel samarbetsformat? Vi kan  samarbeta på andra sätt vilket vi också gör, men det gäller framförallt ingripanden i andra länder. När det kommer till försvar av vårt land finns inga realistiska alternativ. En ”Nordisk försvars-allians” har föreslagits. Problemet är bara att alla nordiska länder utom finland är redan med i NATO. Jag tror få av dem anser att stödet från Sveriges lilla försvar skulle var nödvändigt nog för att upprätta en ny allians. Frågan är om det ens är möjligt då de redan är medlemmar i NATO och därför skulle skapa en märklig försvarssituation.

Är det att svenska soldater skulle få offra livet för andra länder eller att vi skulle tvingas till insatser som vi inte kan stå för? Om vi vill vara säkra på att få hjälp så måste vi acceptera att också hjälpa andra.  I NATO-stadgan artikel 5 framgår det att varje stat avgör vad som är lämplig hjälp. Sverige kanske inte deltar med ett infanteri utan med logistik, spaning eller vad vi anser är lämpligt.

Genom att vi har ratificerat Lissabonfördraget har vi ensidigt förbundit oss till att ge hjälp, och därmed uppfyllt den ena delen av tanken  med ett NATO-medlemskap. Men vi har inte fått någon bekräftelse på att vi kan räkna med någon hjälp. De tyngsta EU-medlemmarna anser dessutom att Lissabonfördraget ska uppfyllas inom ramen för NATO, vilket ställer oss som alliansfria i ett problematiskt läge.

Samtliga grannländer utom Finland samarbetar genom NATO: Norge, Island, Danmark, Estland, Lettland, Litauen och Polen. Utöver det har vi Tyskland, Nederländerna, Belgien, Storbritannien, Frankrike, Luxemburg, Italien, Spanien, Portugal, Grekland, Turkiet, Kanada, och USA. T.o.m. ett flertal gamla östländer är med: Albanien, Bulgarien, Kroatien, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern. Vi pratar alltså om i stort sett hela västvärlden.

NATO-länder (bild från Wikipedia)

Ett flertal länder väntar också på att ansluta sig.

Befintliga NATO-länder i Europa samt länder som vill ansluta sig (bild från Wikipedia)

Ett medlemskap betyder inte att vi måste ingå i eventuella ingripanden mot andra länder som t.ex. i fallet Syren, utan att vi på vårt sätt hjälper våra grannar och mest likasinnade om om någon blir angripen. Jag ser inte NATO som ett val, utan vår enda möjlighet att kunna säkra vår framtid. Om vi ska kunna förvänta oss hjälp, måste vi också vara beredda att hjälpa andra.

Publicerat i Samhälle & Politik | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , | 15 kommentarer

9 myter om skattesänkningar/jobbskatteavdraget

Detta är den första delen i min kommande blogg-serie ”saker är inte alltid som de ser ut”.

Fredrik Virtanen skrev en ledare i Aftonbladet med titeln ” Jag är inte så billig som du verkar tro, Reinfeldt”. I denna ondgjorde han sig över det femte jobbskatteavdraget som Alliansen vill införa. Han ser det som ett sätt att köpa väljarna, att det inte behövs och att han känner sig smutsig om han tvingas ta emot dessa pengar när de istället bör läggas på skola, vård och omsorg. Samma kritik har vi hört från andra håll som t.ex. häromdagen i TV-programmet debatt från en person som påstod sig ingå i ett nätverk av  medelklassmammor mot skattesänkningar.

Nu är jag varken moderat eller stödjer alliansen. Jag är liberal och därmed partilös. Men jag känner ändå att det behövs bringas klarhet i det här med skattesänkningar och jobbskatteavdraget i synnerhet. Låt oss titta närmare på de 9 vanligaste myterna och påståendena:

Myt 1: Jobbskatteavdraget är något som regeringen Reinfeldt hittat på i syfte att tillskansa sig röster.

Svar: Namnet kanske de hittat på, men att sänka skatterna i kristider är inget som denna regering är ensamma om. Tvärt om är det praktiskt taget standard. Socialdemokraterna sänkte skatterna rejält under förra krisen och så gör även de flesta västländer och har alltid gjort. Det är nödvändigt för att stimulera ekonomin, och man brukar om möjligt fokusera på de som arbetar för att få ut så stor effekt som möjligt.

Myt 2: Det finns inget som säger att skattesänkningar i kristider ger fler jobb och är positivt för samhället.

Svar: Det finns egentligen ingen oenighet i frågan alls. Alla betydande finansiella experter är eniga och det har gjorts omfattande studier som alla är samstämmiga i att skattesänkningar leder till högre konsumtion och fler jobb. Därför används metoden som sagt av både vänster och höger i kristider. (Däremot kan man se att effekten när det gäller just jobbskapande är väldigt stor vid ett första avdrag, men att ökningen blir lite mindre med varje nytt avdrag).

Myt 3: En skattesänkning kostar samhället pengar.

Svar: Tvärt om. I ett högskattesamhälle som Sverige så brukar skattesänkningar leda till högre skatteintäkter och mindre kostnader. Detta sker framförallt på tre sätt:

A:  Mindre skatt ger människor mer i plånboken. Mer pengar gör att människor handlar mer. Ökad konsumtion leder till mer försäljning och högre omsättning hos företagen. Ökad försäljning och mer pengar hos företagen leder till nyanställningar (samt högre bolagsskatt, mer moms och mer sociala avgifter för att t.ex. betala pension). Fler anställda leder till minskade kostnader för arbetslöshet samt ökade skatteintäkter i form av kommunalskatt som kan gå till vård, skola och omsorg.

B. Med lägre skatter minskar vinsten i relation till risken när det gäller svartarbete och utländsk arbetskraft. Därmed kan man beskatta pengar som förut inte ”existerade” i Sverige, vilket tydligt märkts genom ROT- och RUT-avdraget.

C: Personer som tjänar mycket och inte vill skatta bort det mesta hittar alltid andra vägar eller flyttar utomlands när andra vägar tryter. När skillnaden mellan deras lösning och skattebeloppet minskar så minskar också incitamentet att hålla pengarna undan från den vanliga vägen genom skattesystemet.

Myt 4: Jobbskatteavdraget är till för att det ska bli dyrare att vara arbetslös eller sjuk, men man får ju inte jobb eller blir frisk för det.

Svar: Det är en ganska kraftig vinkling. Det ”kostar” inte mer att vara arbetslös eller sjuk. Däremot blir det mer fördelaktigt än tidigare att ha ett jobb. Skattesänkningen ska i första hand stimulera ekonomin, men genom att fokusera på de som arbetar får man extra effekt. När det blir mer lönsamt att arbeta så ökar incitamentet att ta jobb som man annars inte tagit. Det påverkar inte de som är sjuka eller inte kan få ett jobb. Däremot påverkar det de människor som, om skillnaden är större, kan tänka sig att ta ett mindre attraktivt jobb, ett sämre kvalificerat jobb med lägre lön, att flytta till en annan ort, pendla längre och de som, tro det eller ej, helst inte vill jobba och kanske stannar på A-kassa eller annat stöd så länge som möjligt.

Även om man inte vill tro det så existerar den sistnämnda gruppen. Om vi tänker oss att man kan välja mellan att arbeta eller inte och ändå få samma lön (d.v.s. ersättningen är 100%) så kommer säkerligen en hel del människor välja att inte arbeta. Om ersättningen är 90% kommer gruppen att finnas kvar men vara färre, 80% ännu färre etc. Därför har det betydelse hur stor skillnaden är mellan att arbeta och inte. Den forskning som finns visar tydligt att större ekonomisk skillnad mellan arbete och ickearbete leder till att fler människor arbetar. Fler människor i arbete behövs för en god samhällsekonomi och betala för pensioner och välfärd och trygghetssystem.

Myt 5: Jobbskatteavdraget/skattesänkningarna kunde istället läggas på skola, vård och omsorg

Svar: Jobbskatteavdraget innebär att staten betalar tillbaka en del av den skatt du betalar. Skola, vård och omsorg bekostas däremot främst av kommuner och landsting genom kommunalskatten.

Om man trots allt skulle använda motsvarande summa för välfärd så blir det ändå mindre pengar än om man ökar antalet jobb och därmed får fler att betala mer i kommunalskatt samt att kommunernas kostnader minskar (se punkt 3).

Det man måste komma ihåg är att den privata sektorn finansierar den offentliga sektorn i och med att den privata genererar skattepengar medan den offentliga gör av med skattepengar. Vi har idag en enorm offentlig sektor och tillsammans med pensionärer, barn, arbetslösa och sjuka betyder det att en liten minoritet försörjer en stor majoritet. Det är inte hållbart i längden. Det enda sättet att få det att fungera är att få fler i arbete och minska den ofantliga offentliga sektorn.

(Notera: Jag kan hålla med om att skolan, vården och omsorgen inte alls håller måttet. Problemet är dock inte brist på pengar. Vi är i den absoluta toppen i världen när det gäller hur mycket pengar vi pumpar in i dessa områden, däremot är resultaten långt från toppen. Anledningen till detta kommer jag att ta upp i en senare bloggpost.)

Myt 6: Jobbskatteavdraget / skattesänkningar är orättvis och gynnar bara de rika. De med lägst inkomst får nästan ingenting.

Svar: Jobbskatteavdraget fokuserar på låg och medel-inkomsttagare.  Normalt när man höjer en skatt sker det procentuellt vilket gör att de som tjänar mest får betala mest, när man sedan sänker skatten igen gör man det hela baklänges och då är det naturligt att de som fått störst höjning också får störst sänkning. (Ibland införs dock även extraskatter, som t.ex. värnskatten där de som tjänar mer måste betala 50-55% av sin inkomst istället för ca 30% som de flesta).

Jobbskatteavdraget är dock tvärt om. De som tjänar minst får störst procentuellt avdrag och för de som tjänar över ca 28 000 kr får inte en krona mer än de som tjänar under. Satsningen är med andra ord riktad just till de som tjänar minst och normalinkomsttagare.

”Politiken har således en anmärkningsvärd fördelningspolitisk precision när beteendeeffekterna via ökat arbetsutbud är beaktade; de största inkomstökningarna äger rum hos dem som har allra lägst inkomst.”

– Ur Finanspolitiska rådets årliga rapport 2013

Myt 7: Sänkningen handlar om några hundralappar i månaden så den har ingen större betydelse.

Svar: Jobbskatteavdraget har införts successivt. Det stämmer att det är några hundralappar per månad om man bara tittar på senaste sänkningen, men om man tittar på jobbskatteavdraget i sin helhet så har en låg/normal-inkomsttagare som t.ex. en undersköterska fått en hel månadslön extra per år och för en familj kan det röra sig om två månadslöner. Det är inte småpotatis.


Myt 8 (påstående): Extrapengar i plånboken ska inte vara prioriterat.

Svar: Den som säger så hör troligen inte till de som har minst kvar i plånboken varje månad. Det har flera gånger diskuterats i debattprogram om föräldrar som inte har råd att skicka med en frukt eller macka med barnen när de ska på utflykt med skolan. Om familjer som inte har råd att köpa nya skor till sina barn när de är för små eller utslitna. För dessa personer tror jag att en hel månadslön spelar stor roll. Det finns också föräldrar som måste ha två jobb för att få ekonomin att gå ihop. 1-2 månadslöner mer skulle göra att de får mer tid att ägna med sina barn.


Myt 9 (påstående): Man ska inte dela ut statens pengar till enskilda individer.

Svar: Jag har i tidigare punkter förklarat att en genomarbetad skattesänkning i ett högskatteland i stort sett alltid innebär en total skatte/samhällsvinst.

Det finns dock en annan aspekt i det hela värt att nämna: Staten har inga pengar. Det är vi som offrar en stor del av våra liv och vårt engagemang åt arbete där vi får pengar i ersättning. Staten har genom demokratiska beslut fått lov att förvalta en del av dessa pengar för att bekosta nödvändiga gemensamma saker, men det är våra pengar som staten ska hantera väldigt sparsamt och med mycket eftertanke. Något som i stort sett varje politiker verkar ha glömt bort eller inte bryr sig om då de betraktar våra pengar som siffror som av sig själv hamnar i deras budget för självförverkligande projekt. Se gärna Slöseriombudsmannen för fler exempel än du orkar läsa av en grad du inte trodde var möjlig.

När vi pratar om välfärd och trygghet så pratar vi ofta om gemensamma skattefinansierade system. Men är i välfärd och trygghet ingår väl även att har pengar så att de räcker hela månaden, att kunna handla nödvändiga saker till sina barn och ha tid att umgås med familjen? Denna skattesänkning kan vara skillnaden mellan att kunna försörja sig och sin familj eller att tvingas leva på systemet, och hur det sistnämnda känns kan nog ingen som inte varit med om det ens föreställa sig.

Det hemskaste av allt är att det finns massor av människor idag som tvingas leva på skyddsnätet i onödan, som är förkrossade över att de inte kan försörja sin familj trots att det hade varit möjligt om skatten vore lägre.

I mina kommande bloggposter på temat ”Saker är inte alltid som de ser ut” planerar jag att lite provokativt ge mig på följande ämnen:
* Varför vinster i välfärden är nödvändigt och samhällsekonomiskt.
* Varför ekonomiska klyftor i sig inte är ett problem, utan tvärt om viktigt för de fattigaste.
* Varför LAS skadar i stort sett alla anställda, arbetslösa och är nationalekonomiskt förkastligt.
Jag hoppas på blandade reaktioner.

—-
OBS: Det är jättekul att rekordmånga läsare hittat hit och kommenterar. Jag har försökt att svara på alla frågor och synpunkter men det tar fruktansvärt mycket tid. Nu upplever jag att de kommentarer som kommer in ofta är upprepningar som redan besvarats.
Därför drar jag nu streck i debatten för egen del för att rensa huvudet några dagar och sedan börja jobba med ett nytt blogginlägg som jag hoppas att ni ska uppskatta lika mycket

Edit : En felskrivning under Myt 5 rörande den offentliga sektorn har korrigerats.

Publicerat i Saker är inte alltid som de ser ut, Samhälle & Politik | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 196 kommentarer