Oumbärliga trafikråd för Thailand

Jag hoppas denna post kan vara intressant både för dig som planerar att köra eller röra dig i Thailand, men också för dig som tycker det kan vara underhållande att titta på kontrasterna jämfört med Sverige.

Trafikregler
I Thailand gäller vänstertrafik, men det betyder inte att man måste köra på vänster sida. Det går bra att köra längs kanten på höger sida också om du inte ska så långt. Det gäller speciellt om du kör motorcykel (även s.k. familjemotorcykel/Saleng som är en vespa med sidovagn som har sitsar och tak). För det är ju väldigt opraktiskt att behöva korsa vägen två gånger.

Thailändsk Familjemotorcykel / Saleng

I Sverige kör man ofta fram till punkten där man ska svänga över en väg, sedan gör man en 90-graders sväng. I Thailand utanför stadskärnor är det vanligare att man helt sonika genar snett över. Är det långt till mötande trafik är det väl rimligt att börja kanske hundra meter innan och snedda. Till en början kändes det riskfyllt med tanke på att man skulle kunna frontalkrocka, men när det görs med goda marginaler kan nog en långsam sidoförflyttning istället minska risken för omkörningsolyckor vid svängar.

I rondeller lämnar man oftast företräde till den som åker in i rondellen eftersom den i regel har högre fart, men utgå inte ifrån det.

Kommer du till en större korsning brukar de klassiska röd/gul/gröna- trafikljusen finnas där, men mindre kan bara ha en lampa som blinkar rött eller orange. Rödblinkandet betyder att du ska lämna företräde mot korsande trafik, medan orange är tvärt om. Men räkna inte med att de kommer att stanna … eller att de satt i rätt färg på lampan (ja, det har hänt!).

Är det rött och folk tutar på dig när du står i korsningen så betyder det troligen att du tänkt göra en vänstersväng. Det får man göra trots rött ljus, så länge det inte finns speciella trafikljus för vänstersväng.

Obevakade övergångställen, är att betrakta som utsmyckning, behandla dem därefter.

Parkering längs vägkanten
Jag har aldrig någonsin sett att det skulle kosta någonstans så det är nog gratis i hela Thailand, men vad som gäller i övrigt beror det lite på var du befinner dig. Man kan i stort sett dela upp Thailand i tre zoner: ”Regelzonen” där vi hittar Bangkok, ”Sunt förnuft-zonen” där vi hittar andra stora städer och ”Visa lite respekt-zonen” som är resten av landet”.

I regelzonen (Bangkok) får du räkna med att det kan vara lika bökigt som i Sverige. Att parkering endast är tillåten vissa tider eller att man måste stå på olika sidor olika dagar i veckan. Parkerar du fel kan du räkna med böter och hjulklämma. Det kostar visserligen bara ca 220 kr, men du måste ta dig till en polisstationen för att betala för att få bort den, så det är lite bökigt.

I ”sunt-förnuftzonerna” (andra stora städer) räcker det med lite sunt förnuft. Ställ dig längs kanten och inte mitt i vägen, blockera inte utfarter, parkera inte in andra bilar och stå inte om det är målat randigt på vägkanten. Följer du alltså någon form av rimlighetsprincip så klarar du dig fint.

I ”Visa lite respekt-zonerna” (resten av landet) kan du oftast parkera som du vill och finner lämpligt med avseende på situation eller vad du ska göra. Folk är vana med det. Står någon parkerad mitt i vägen så har den säkert ett bra skäl till det, och då får man helt sonika köra runt. Men man försöker ändå visa hänsyn och inte göra utstuderat olämpliga parkeringar utan orsak, som att totalblockera en korsning, parkera i en rondell eller blockera någons utfart, för det vore inte snällt.

Är du riktigt kreativ i din parkering finns alltid risken att polisen blir irriterad och bötfäller dig, även om jag aldrig hört att det skett någon gång i mitt närområde. Det är nog dumt att säga att det inte går, men man får nog anstränga sig rejält.

Parkeringsplatser och parkeringshus
De är också i regel gratis. De få undantag som finns gäller framförallt större parkeringsområden där någon t.ex. upplåtit sin åker för parkering under en marknad, eller garage som inte hör till en shoppinggalleria.

På vissa större parkeringsplatser och parkeringshus kan det finnas tre olika typer av parkeringar: De vanliga platserna för alla, de blå bredare för handikappade och de rosa bredare för kvinnor. Det sistnämnda kan ofta leda till en kortvarig personlig konflikt hos västerlänningar. Å ena sidan är det ju lite kränkande med speciella illrosa och extra breda parkeringar för kvinnor. Å andra sidan får de ju de bästa platserna, slipper trängas med andra bilar vilket är jäkligt skönt när man ska lasta in och ur och sen FÅR de ju faktiskt ställa sig på de ”vanliga” parkeringsplatserna om de vill. Så det brukar vara lite ”Så sexistiskt… och underbart” över det hela.

Här har vi parkerat på parkeringsplats avsedd för kvinnor

En annan viktig sak att veta är att vanliga parkeringshus inte blir fulla. De blir istället mer kompakta. Finns det hjärterum så finns det stjärterum. När platserna är fulla så bygger man helt enkelt på med nya rader och parkerar in de andra bilarna. Det viktiga är att man lägger växeln i neutral och ingen handbroms. För när någon sedan vill ut så börjar puttandet. Hela rader av bilar puttas åt alla möjliga håll precis som det där lilla plastspelet där man har en kvadrat med ett antal bitar i som sitter huller om buller, med bara en ledig plats. Sen gäller det att skjuta alla bitar på ett sätt så att bitarna visar en bild.

Jag har själv bara varit med om en gång att ett parkeringshus blivit så fullt, men min fru har varit med om det desto mer. Vanligast verkar det vara vid nationella helgdagar. En fördel med de fåtalet betalgaragen är att de i regel inte blir så fulla och att man därför slipper pusslandet om man har bråttom därifrån.


Gester i trafiken
En annan sak att tänka på är att områden för parkering och parkeringsgarage ofta har en hel del personer som assisterar vid parkeringen och bevakar bilarna. Många av dessa är för övrigt riktiga poliser. När de ska kommunicera används ofta handsignaler.

Innan jag kom till Thailand trodde jag att dessa var universella, men ack så fel jag hade. Den rörelse vi använder för att visa att man ska komma, att upprepade gånger föra handflatan och armen uppåt och mot kroppen, används inte här. Tvärt om använder man mer en rörelse som liknar den små barn använder när de ska vinka hejdå: Armen utsträckt och handflatan nedåt, sedan rör man fingrarna upp och ner snabbt, ofta som om man går upp och ner för tangenterna på ett piano. Ju snabbare desto mer vill de att du skyndar på. Det är ytterst förvirrande för oss västerlänningar. Det känns inte heller så praktiskt eftersom fingerrörelserna är svårare att se på avstånd och i mörker. Är det riktigt mörkt använder de ofta en ficklampa som i snabb takt rör sig uppåt och nedåt, precis som fingrarna.

Speciellt viktigt kan det vara att ha koll på detta om man kommer till en korsning där trafiken dirigeras av en trafikpolis.

Tankning
Om du behöver tanka så kan du glömma att göra det själv. Alla mackar är bemannade, vanligtvis med en person per pump. Du berättar om du vill tanka fullt eller för en viss summa. Då man som vanligt betalar kontant och de behöver ordna växel så kommer de att se till att det blir en jämn summa. Så när pumpen automatiskt slår ifrån så fyller de på lite till så att de når ett jämnt tiotal. De lata påfyllarna använder en speciell knapp på pumpen som de trycker på så att den själv fyller upp till närmsta tiotal.

En sak som kan vara väldigt bra att tänka på är att stationerna inte är bemannade dygnet runt. Så om du behöver tanka på natten när de gått hem så är du körd. Som tur är så säljs bensin nästan överallt på flaska längs vägkanterna hos allt från småbutiker till frukthandlare. Det är ofta spritflaskor som de fyllt på och som säljs för lite ovanför det vanliga priset. Om du köper en sådan flaska så tar de fram en tratt och fyller på i din bil och behåller sedan flaskan för att fylla den på nytt. Också en bra lösning om man varit lite för optimistisk och får slut på bensin på väg till macken.

Flaskor med bensin för de tillfällen då macken är för långt bort eller stängd. Bild från bloggen ”I’m on holidays”. Klicka för att komma till bloggen.


Körkort

Svenskt körkort funkar varken som körkort eller ID-handling, utan det krävs internationellt körkort. Utan körkort kan du vid en kontroll vänta dig böter på runt 150 kr. Om du bara är på semester någon eller ett par veckor så bör du berätta det för polisen. Du får då i regel ett frikort att visa upp om du skulle åka fast igen. Du ska ju inte behöva betala flera gånger för samma sak under din semester.

Dock kan du ju få problem med försäkringen om du saknar körkort och det sker en olycka. Tänk också på att även om polisen inte bryr sig så kan försäkringsbolagen ha synpunkter på om du bara har B-behörighet när du kör vespa (även med sidovagn) eftersom det är en motorcykel.

Kontroller
Trafikbrott är i regel inte särskilt högprioriterade brott. Poliskontroller hålls i regel alltid på samma ställen, nästan alltid direkt utanför polishuset i bra väder. För varför göra saker och ting jobbigare än de behöver vara?

En klassiker bland lokalbefolkningen om man vill undvika en poliskontroll är att när du ser den så svänger du av på en annan väg. Finns ingen annan väg så kan du stanna och göra en U-sväng innan. Om de inte letar efter någon riktigt allvarlig brottsling så lär de inte följa efter dig. Det finns tillräckligt med bilar att kontrollera ändå och att åka efter är jobbigt. Många har undvikit kontroller under hela sitt vuxna liv på det sättet utan några problem.

Är du utlänning utanför turistområdena eller Bangkok är risken att de dessutom vill kolla ditt körkort eller papper ganska liten. Många kan inte engelska och ser de att det sitter en utlänning bakom ratten så vinkar de därför förbi dig eftersom det är enklare att stoppa någon annan.

Hastighetsbegränsningar ses i större delen av landet som en rekommendation, så även om du ser en polisbil hålla hastighetsbegränsningen kan du ganska riskfritt blåsa om den.

Det enda du faktiskt behöver vara lite försiktig med är alkohol och bilkörning. Kör du klart påverkad (minst 0,5 promille) så kan det bli höga böter, och det finns även risk för att få spendera en natt eller två i häkte om det är kväll eller helg så domstolen är stängd. Vill du slippa häkte så går det ofta att betala ett högre belopp direkt men det blir inte billigt. Räkna med åtskilliga tusenlappar.


Olyckor och ansvar.

Olyckor är inte sällsynta och räkna med att helt oavsett skeende ses som ansvarig om du blir inblandad i en, vilket innebär att det är din försäkring som belastas. Det finns vad jag förstår tre anledningar till detta:
1. Utlänningar är oftast orsaken eftersom de inte är vana med trafiken i Thailand, beteendet och vänstertrafiken.
2. Olyckan hade inte skett om du inte kommit hit.
3. Västerlänningar har i regel har bättre försäkringar och inga problem att betala självrisken.

Ska du slippa ses som ansvarig även om du inte är det, så behöver du installera en ”dash-cam” en kamera som filmar när du kör och sparar på minneskort. Helst både bakåt och framåt. Det finns för ungefär en femhundring att köpa med installation.

Blåljus
Om du ser en massa blinkande/blixtrande blåljus/rödljus så behöver det inte betyda utryckningsfordon. Det kan också betyda ”kolla in min häftiga bil” eller att någon satt upp dem vid vägkanten för att uppmärksamma bilister om att de säljer något där.

Thailändare älskar också musik. Bland ungdomar är det därför vanligt att man kör omkring i ”högtalare på hjul”. Sådana där det känns som man får en smocka i magen när man åker förbi. Det finns också speciella stora flashiga festbussar som folk som inte har egen bil kan åka med, också med fantastiskt påtryckande ljud. Och självklart har de blinkande blåa och röda ljus.

En av många bilar som är täckta i högtalare som blinkar i takt med musiken och gör att det känns som att få ett slag i magen när man åker förbi.

Nu behöver du bara vänja dig vid att köra högerstyrt i vänstertrafik så kommer det att gå som smort. Första två veckorna slog jag på vindrutetorkarna varje gång jag skulle svänga. Lycka till!

Annonser
Publicerat i Personligt & vardag, Thailand | Märkt , , ,

I klammeri med Thailändska rättvisan

En kväll landade jag på flygplatsen i Bangkok med familjen efter några dagar i Singapore. Det var några timmars bilfärd hem och vi tog in på ett anspråkslöst litet hotell inne i staden. Det fanns en ledig parkeringsplats precis utanför, så det var bara att lyfta ut rullväskorna och checka in.

Dagen efter hittade jag två papper på framrutan som mer liknade myndighetsdokument än reklam. Jag hade ingen aning om vad det stod eftersom i stort sett allt var på thailändska. Det fanns dock en ledtråd. I hörnet på den ena lappen stod ”Fine 1000 Baht”, vilket fick mig att dra slutsatsen att det rörde sig om parkeringsböter. Sen fanns också en annan liten ledtråd i form av en stor gul hjulklämma som satt fast på framhjulet och hindrade oss från att åka därifrån.

Och det är ju rimligt. För om man absolut inte vill att någon ska uppehålla sig med sin bil på en viss plats, så finns ju inget som är så effektivt som att tvinga kvar bilen på platsen extra länge.

Det här var en situation som jag var totalt obekant med sedan tidigare. Jag kände bara att det här kommer bli ett helsike och ta hela dagen. Det måste vara en Bangkok-grej. Normalt gäller sunt förnuft: parkera inte för någons in/ut-fart, ställ dig inte mitt i vägen eller på busshållplatser och parkera inte in andra bilar – enkelt. På mindre orter kan man dessutom bortse från alla utom den första, för det vore väldigt oartigt. De övriga går alltid att lösa genom att åka runt.

Där jag parkerat såg jag inget som tydde på att det skulle vara ett problem att stå där. Skyltar har jag aldrig brytt mig om att försöka tolka förut. Inte heller har man parkeringsavgifter i Thailand som jag kan ha missat att betala. De enda undantagen är ett fåtal dedikerade betalområden, så som att någon upplåter sin mark för parkering under en marknad eller de fåtal av parkeringshusen inne i stan som inte tillhör shoppinggallerior.

Så jag gick in på hotellet och visade upp lapparna. De såg förskräckta ut.”Ohh, Sir! You should have told us that you travel by car”. Well… om vi kommer en stor familj med gigantiska resväskor och ni har någon form av super-special-regler här utanför så hade ni kanske kunnat fråga … sa jag inte, utan frågade istället hur vi löser det här. Vi behöver åka men har en enorm gul gaffel i däcket.

Personalen tog snabbt med mig ut på gatan, höjde handen och ropade något och inom 2 sekunder stod där en motorcykelpolis. Jag hade velat sett henne göra det där i Sverige. Hon hade fått stått där till pensionen, givet att hon inte haft en trasig cykelreflex att locka med.

Vad bra, då löser sig det här nu då, tänkte jag. Hon utbytte några ord med polisen pekandes på min bil. Därefter vände sig hon sig till mig och berättade att jag måste åka till polisstationen för att betala böterna, sen tar de bort åbäket från mitt däck. Men jag kan ju inte åka till polisstationen för min bil sitter ju fast! Kan jag inte bara betala polisen som står där istället och få bort klammern direkt? Hon vände sig på nytt till polisen. Nej nej nej, det går inte. Du måste betala på polisstationen.

Alltså … för att vara högt upp på korruptionsindex är ni verkligen asdåliga på att vara korrupta. Varför strula till saker i onödan när det går att lösa så enkelt? … sa jag inte heller, utan frågade istället hur jag skulle ta mig dit. Hon höjde armen på nytt och ropade igen och 2 sekunder senare stod där en motorcyklist, tillika taxi. HEEELL NOOO, tänkte jag. Inte sitta bakpå en motorcykel genom centrala Bangkok, men det var inte mycket att göra.

Jag fick hoppa upp bak på motorcykeln och tog tacksamt emot en hjälm från föraren. Min rädsla av att få löss från tidigare passagerare trumfade snabbt min rädsla för att bli en del av statistiken. Som tur är kryllar det av polisstationer så resan var nog inte mer än 1-2 kilometer. Vi steg av, motorcyklisten tog mig i armen och ledde snabbt in mig på stationen.

Där fanns exakt noll andra människor utöver polisen som satt lägst bort bakom en glaslucka. Vi gick tillsammans fram och föraren bad mig om böteslapparna som jag drog fram ur fickan och gav honom. Han lade lapparna i det lilla hålet mellan glaset och bänken och sa något på thailändska. Polisen tittade ointresserat på mig och sa ”Passport”, och jag gav honom passet. Han kollade snabbt på fotot i passet och på mig och lade sedan ner det igen. ”Thousen baht parking fine, accept?” sa polisen och jag nickade. ”OK, cost 700 baht” sa polisen.

För en turist hade det nog låtit som om polisen förhandlade ner priset med sig själv, men det funkar alltså som så att om man accepterar en bot och inte strular genom att vägra och istället ta det i domstol, så får man en straffrabatt, vilket innebär att böter på 1000 baht blir en kostnad på 700 baht. Det är lite som om du skulle dömas till fängelse i Sverige. Då kommer du ut efter 2/3 av tiden om du sköter dig.

Jag sköt in pengarna under luckan, naturligtvis kontant. Ingen utöver stora butikskedjor tar kort. Polisen lade dem i en kassalåda, tittade i passet och skrev ner några saker på den ena lappen, troligen namn och personnummer. Sen skrev han under och tryckte dit ett par stämplar för att sedan lägga det ena pappret tillsammans med pengarna och skjuta tillbaka det andra genom luckan till mig.

Stämplarna ja … De hade räckt till ett eget inlägg i sig. Dokument i Thailand är värda exakt noll om du inte har en stämpel på dem. Det spelar ofta inte så stor roll om de inte kan tyda vad det är för stämpel, men den måste finnas där. Plocka ut några papper från myndigheter i Sverige för att lämna in i Thailand och missa att be om stämpel så är de värdelösa. Ett stort problem för svenska lärare som arbetar i Thailand är att de måste få sina betyg verifierade av hemlandet … alltså staten ska stämpla. Och då tror man kanske att det går att ta en liten tur till svenska ambassaden för att få den där stämpeln, men icke sa Nicke, det ligger inte i ambassadens uppgifter, så det är bara att boka ett flyg till Sverige för att få sin stämpel.

Hur som helst, motorcykelkillen tog mig i armen igen och drog tillbaka mig till motorcykeln. Det kändes som att han trodde jag hade lika mycket problem med balansen som med att förstå thailändska. På med hjälmen, upp och iväg. Väl tillbaka hade familjen redan packat in väskorna och någon polis hade redan varit där och tagit bort klämman.

Jag tröstade mig med att hela processen troligen inte tagit mer än 30 minuter och att 700 baht är ca 220 kr. Så även med kostnaden för motorcykeltaxin så hade jag nog inte kommit så mycket billigare undan om jag parkerat lagligt i Stockholm samma tid. Men irriterad över situationen var jag så klart, även om den inte uppstått av någons illvilja.

Jag blir nästan alltid irriterad i Bangkok. Det är en enorm multikulturell storstad med betydligt fler invånare en Sverige, på gott och ont. Visst finns det ett överlägset utbud där, men samtidigt saknas mycket av det som kännetecknar Thailand i övrigt, särskilt mentaliteten. Räkna inte med att alla är lika vänliga och välmenande. Kommer du dit som turist så kommer du nästan garanterat att bli lurad, det är bara att räkna med och försöka minimera.

Jag saknar alltid livet utanför. Folk är trevligare, det är lugnare och trots en massa nationella regleringar och en fruktansvärd byråkrati är det mest ett teoretiskt problem (undantaget är immigration, den kan vara hemsk). Generellt gäller att om man inte skadar någon eller stjäl så är det ingen som bryr sig, speciellt inte polisen. Vill du vara i fred och inte är i behov av storstadspulsen så är det ett klart enklare liv utanför … och du slipper definitivt hjulklämmor.

Publicerat i Iaktagelser & funderingar, Personligt & vardag, Thailand | Märkt , , , | 1 kommentar

Hur höga skatter och anställningsskydd får ett helt folk att gå in i väggen.

Utbrändhet och stressrelaterade sjukdomar är ett gigantiskt folkhälsoproblem i Sverige. Antalet sjukskrivna var enligt Expressen och försäkringskassan strax över 61 600 personer 2013. Fyra år senare var antalet uppe i nästan 108 000.  Det förekommer naturligtvis även i andra länder, men jag har inte lyckats hitta något land som kommer i närheten av Sveriges nivåer. Till viss del kan detta bero på dåliga diagnosticeringar, eller att utbrändhet inte klassas som arbetsskada, men det kan knappast vara hela förklaringen. Röster har höjts för att införa ”Mindfulness-kurser” som del i arbetet, men det är kanske inte där problemet ligger.

Det kanske kan vara läge att titta på länder där utbrändhet inte finns. Inte för att det inte erkänns som sjukdom, utan för att symtomen faktiskt inte verkar existera, som t.ex. Thailand (som jag väljer eftersom det är det jag kan mest om). Vid första anblick kan det låta märkligt. Sverige har lagstadgad 5 dagars arbetsvecka och 8 timmars arbetsdag. I Thailand är det inte ovanligt att arbeta 6 dagar i veckan och längre arbetsdagar (även om många har samma som vi), så borde det inte vara tvärt om?

Om vi först tittar på Sverige så är det är dyrt att leva. Den största delen av lönen går för många till sitt boende. Därefter kommer mat och resor. Därför måste också en arbetsgivare betala en förhållandevis hög lön till arbetstagarna för att dessa kostnader ska täckas. Men det räcker inte med det. Arbetsgivaren måste betala sociala avgifter och kompensera för den anställdes inkomstskatt och den moms och punktskatter som den anställde behöver betala. Ovanpå det kommer ofta fackavgifter, pensionsavsättningar, försäkringar och diverse andra kostnader. Detta gör att personalkostnaden i regel är företagens största kostnad. I många fall överstiger den alla andra företagets kostnader tillsammans.

Det blir lite av ett moment 22 eftersom dessa höga skatter, avgifter och regleringar fördyrar bostäder, hantering och försäljning av mat, samt bensin och kollektivtrafik etc och därför gör att företagen får högre lönekostnader.

Summan av kardemumman är att det blir en väldigt stor kostnad att anställda en person. Företag måste därför oftast hålla antalet anställda på ett minimum. Samtidigt gör lagstiftningen att om de har otur och anställer ”fel person” och det visar sig efter mer än 6 månader (minus uppsägningstid) efter anställning så är de skyldiga att ändå ha personen kvar och betala den månadsvis resten av livet eller så länge personen vill jobba kvar, om arbetsgivaren inte köper sig fri med t.ex. en årslön, vilket många mindre företag inte klarar av. Det gör att det inte bara är extremt kostsamt för en arbetsgivare att anställa ytterligare en person utan också extremt riskfyllt.

Den naturliga reaktionen på detta blir naturligtvis att företag drar sig så mycket det bara går för att anställa och istället pressar maximalt med produktivitet ur sina anställda. För många ligger arbetsbelastningen konstant över kapaciteten, vilket gör att man hela tiden ligger efter och måste prioritera allt hårdare, medveten om att hur hårt man än jobbar så blir det bara värre. Skulle någon hinna i kapp så finns alltid fler uppgifter att lägga på personens bord. Pressen och stressen blir enorm och det är inte konstigt att människor till slut krackelerar. Allra tydligast märks detta i den offentliga sektorn där läkare, sköterskor, poliser m.fl. får ta över allt fler olika arbetsuppgifter samtidigt som arbetsbördan också ökar.

Hur ser det ut om vi jämför med Thailand då?
Nödvändigheter som bostad, mat, kollektivtrafik/bensin, sjukvårdsbesök och skola är i regel väldigt billigt. Det som kostar är framförallt sådant som är lite mer lyxprodukter som teknik. För de som tjänar minst är skatten noll och för en normalinkomsttagare är den 10%, men det görs också avdrag som gör att skatten kan sjunka ner mot 5%. Sociala avgifter är om jag minns rätt ca 2% och momsen är 7%, men det verkar mest vara större handlare och kedjor som betalar moms, inte mindre företag. Punktskatter hittar jag inga.
Så i och med att lönen inte behöver vara särskilt hög för att de anställda ska täcka sina behov och det är ett ytterst litet pålägg för att täcka upp för skatter blir det väldigt billigt att ha personer anställda. Båda parter kan också avsluta sin anställning på dagen vilket ger minimala risker. Därför finns ingen anledning till att hålla nere antalet anställda, tvärt om.

En dag besökte jag Thailands enda IKEA-varuhus som finns i i huvudstaden Bangkok. Efter besöket när jag låg på hotellrummet och inte hade något särskilt för mig passade jag på att gå in på recensionerna och läsa de hyfsat usla Google-översättningarna. De positiva kommentarerna handlade om snygg design och praktiska lösningar. De negativa handlade om hur ett så pass stort företag kunde ha så usel service. De hade nästan ingen personal att fråga, man fick ta undan sina brickor i cafeterian själv och t.o.m. hämta och lyfta varor från lagret själv. Kulturkrocken var ett faktum.

För en Thailändare är det lite av en dödssynd. Kunder tar man hand om och ju större och bättre företag, desto mer personal öser man på för hjälpa till med allt från att hitta rätt produkter till att bära och packa deras påsar och packa in i deras bilar. Om du vill tanka bilen så kan du inte göra det själv, utan det står alltid en person där som gör det åt dig. Vid behov kan personalen även tvätta rutorna och kan hjälpa till att fylla på luft i däcken. De gör de gärna eftersom de inte har så mycket annat för sig.

I Thailand har man alltså vanligen en överkapacitet när det gäller bemanning som gör att stress och press inte existerar. Nästan helt oavsett vilket yrke du har, så kan du utföra ditt arbete utan stress och du kan ofta sätta dig ner och ta en paus tills du behövs igen och det finns inget du måste hinna klart för dagen. När du gått hem så har du gått hem och det blir garanterat inget mer jobbrelaterat förrän imorgon.

En som tankar bilar sitter och pratar med sina kollegor tills de dyker upp en bil. Ett butiksbiträde på 7-eleven knappar in varorna medan en annan gör kundens korv och två till sitter och väntar på fler kunder. En lärare håller lektioner framme vid tavlan medan ett flertal assistenter går runt och hjälper eleverna i klassen. Går du in på ett sjukhus så hamnar du inte i ett väntrum i ett par timmar utan möts av ett glatt gäng sköterskor som direkt tar med dig för att träffa läkare och ta prover. Läkarna kan koncentrera sig på patienterna medan andra sköter administrationen. Och så ser det ut i stort sett överallt oavsett nivå, för vinsten i att ge kunderna en bra upplevelse överstiger personalkostnaderna.

En person vars kapacitet inte når över kostnaderna plus risken, blir dömd till evig arbetslöshet eftersom det blir en förlust att anställa personen. På grund av de höga kostnaderna och riskerna i Sverige krävs därför en ganska hög produktivitet för att en person ska bli anställningsbar (utan diverse statliga lönebidrag) och därför är också den reella arbetslösheten förhållandevis hög. I Thailand har du folk som jobbar med att hålla upp dörrar i varuhus och banker, hälsa välkommen eller trycka på knappen som genererar kölappar, för det kostar så lite. Det innebär i princip att så länge du inte är totalförlamad eller hjärndöd så är du anställningsbar. Därför ligger också arbetslösheten på under 1%, och det utan att gömma grupper i förtidspensioneringar, meningslösa extrautbildningar eller olika typer av sysselsättningsprojekt. Av den anledningen är heller anställningstrygghet inte särskilt viktigt. Blir du av med jobbet idag har du ett nytt imorgon. A-kassa, ”arbetsomställningsförsäkring” och försörjningsstöd blir därför ganska meningslöst.

Många Thailändare har inte ens kök eftersom det är billigare att äta ute än att göra mat själv så länge du håller dig till klassisk Thaimat på enkla ställen. Många tvättar inte sin bil själv eller ens sina egna kläder. Det gör att även om du tillbringar fler timmar på jobbet så har du mer tid att koppla av och umgås med familjen. I Sverige när man slutar jobbet så går man ofta direkt vidare till nästa jobb hemma där man lagar mat, städar, tvättar, diskar, klipper gräsmattan, lagar trasiga saker etc. innan man till slut kan sjunka ner framför TV:n och somna för att påbörja en likadan dag på nytt efter några timmars sömn.

Men levnadsstandarden är generellt betydligt högre i Sverige. Vi lever lyxigare än den genomsnittliga thailändaren, men tiden vi har över för att njuta av det är kort och priset är högt och man betalar med sin hälsa. Större delen av dagen arbetar vi för det offentliga. Under ett arbetsliv är det merparten av alla år. År som kunde ha tillbringats med familjen och nära och kära utan stressen, och den psykiska pressen. Är det värt det?

Förr eller senare ligger vi alla på dödsbädden och ser tillbaka på våra liv. Hittills har jag aldrig hört talas om någon som är besviken på att de inte jobbade hårdare och var borta mer tid från familjen för att någon mediakoncern skulle få mer presstöd.

Publicerat i Iaktagelser & funderingar, Samhälle & Politik, Thailand | Märkt , , , ,

Nattväktarstatens finansiering och bildande

Här kan du läsa Del 1 i Libertarianismen och nattväktarstaten – ”Varför minarkist?”

Del 2 i Libertarianismen & nattväktarstaten: Finansiering & bildande


Nattväktarstatens finansiering är en ständigt återkommande fråga från icke-minarkister.
Hur kan man finansiera en stat utan skatt? Det finns minarkister som förespråkar en låg skatt, men de flesta anser att statens huvuduppgift: att skydda människor från inre och yttre hot, är oförenlig med att staten själv utsätter fredliga medborgare för hot om våld och utpressning. En stat kan finansieras på många olika sätt eller en kombination av flera.

En metod är rättsväsendeavgift/försäkring (täcker även försvaret). Den innebär att de som vill betalar en månadsvis försäkringspremie i händelse av att de behöver rättsväsendet. En person som inte tecknat en försäkring och tar hjälp av rättsväsendet får istället en större faktura på kostnaden i efterhand. Som i alla verksamheter kommer det att finnas kunder som inte kan betala. Dessa skriver man av som svinn. Det troliga är att i stort allas rättsväsendeförsäkring kommer att vara inbakad i den avgift de betalar till sitt trygghetssystem. (Trygghetssystemen utgör det välfärdssamhälle som ersätter välfärdsstatens monopol. Förklaring hittar du i del kommande del 3).

Om staten köpt marken eller byggt den (Se avsnittet ”Hur en nattväktarstat kan uppstå” nedan), kan den finansieras genom att hyra ut bitar av land till de som vill bosätta sig där. Den stora skillnaden mot skatt är att staten köpt marken och att det skrivs ett avtal mellan staten och den som flyttar in om hur mycket som ska betalas, för vad, hur länge avtalet gäller och vad som gäller när avtalstiden går ut etc. Staten kan inte ändra hyran, strunta i att fullgöra sin del av avtalet eller hitta på nya regler. Det blir en överenskommelse och en klart definierad affärstransaktion, mellan två parter på lika villkor.

Andra sätt att finansiera staten eller delar av den kan vara (beroende på vad man anser ska inkluderas i statens uppgifter):

  • Avtalsavgift. Varje gång ett avtal skrivs som partnerna vill att rättsväsendet ska upprätthålla betalas en avgift för detta till staten. Många tror att en sådan avgift ensam skulle kunna finansiera hela staten.
  • Miljöavgift/utsläppsrätter. Betalas för miljöförstörande verksamhet för att återställa miljön samt att kompensera de drabbade. I det fallet alla kan anses drabbade (som t.ex vid luftförorening) kan summan användas för att betala en del av statens kostnader istället för att betalas ut till de drabbade.
  • Hyra ut radiofrekvenser. Det finns ett begränsat antal och när hyrestiden är slut auktioneras de ut. Intäkterna kan täcka en del av statens kostnad.
  • Brottslingar betalar för sina kostnader. Tanken är att brottslingar ska stå för så stor del som möjligt av de kostnader de givit upphov till t.ex. genom arbete i fängelserna. Detta kan täcka en del av statens kostnader.

 

Libertarianism-Radical-Notion

 

Hur en nattväktarstat kan uppstå

Libertarianismen har flera saker som talar emot sig:

  • Det är en fredlig ideologi som bygger på att respektera andra människor och deras val. Att ta över genom revolution är därför inte aktuellt.
  • Många vet inte ens om att ideologin finns eller vad den innebär eftersom skolan och samhället propagerar för sitt tvångsbaserade system som vi får vänja oss med sedan barnsben. Detta i kombination med att libertarianismen inte utlovar någonting till någon på andras bekostnad och begränsar alla med intresse för makt, gör att den troligen inte heller kan vinna genom ett demokratiskt system.
  • Det är inte troligt att en diktator skulle lämna ifrån sig sin makt för att skapa ett frihetligt samhälle

Så är det ens möjligt att bilda en minarki? Det är möjligt att allt fler människor över tid i vissa områden skulle bli allt mer frihetliga, se de positiva effekterna av varje steg, och till slut nå en minarki. Men det skulle ta lång tid att göra den ”naturliga” vägen och risken för återfall skulle vara stor.

Därför pågår projekt på några håll i världen där frihetliga personer flyttar till samma område. Ett sådant är New Hampshire i USA. Syftet är att göra samhället så fritt det går inom det federala styrets gränser för att tillslut utträda ut federationen.

Ett annat sätt är att samla ihop pengar för att köpa ett område med suveränitet från en stat som har dåligt med pengar men stora obebodda landytor. Man har nyligen bildat staten Liberland mellan Kroatien och Serbien på ett landområde som ingen av dessa stater vill erkänna som sitt.

Utöver detta finns långt gångna projekt med att helt enkelt skapa nya landområden så som konstgjorda öar samt enorma flytande öar. Projekten har nyligen fått stora ekonomiska tillskott efter att ö-nationer som riskerar att hamna under vatten när världshaven stiger, valt att investera i dessa lösningar.

Många anarkokapitalister menar dock att en minarki aldrig kan bestå. Att det är oundvikligt att staten korrumperas och används i förtryckande syfte, vilket är ett av deras främsta argument mot en stat. De har en poäng i att en minarkistisk stat alltid skulle vara hotad av människor som vill ha fördelar och privilegier på andras bekostnad ledda av människor med makthunger.

Vad man kan göra för att säkra en minarki så mycket som möjligt är att bygga landet på en tydlig konstitution som i stort sett kräver nationell enighet för att ändras, vara mycket restriktiv med vilka man släpper in i landet och att tydliggöra, begränsa och tydligt avdela dela den makt som trots allt finns i staten, så mycket som möjligt. Förhoppningsvis kan resultatet av en nattväktarstat vara så pass motiverande att man klarar att stå emot korruption.

Poängen med libertarianism

Det är troligt att de flesta libertarianer aldrig kommer att få möjligheten att leva i en nattväktarstat (med välfärdssamhälle) eller ens välja att flytta till ett sådant område om ett sådant uppenbarade sig. Så vad är då poängen?

Jag ser libertarianismen som en kompass som visar åt vilket håll vi bör sträva och på vilka grunder. Ett sätt att ta sig an olika frågor på ett så logiskt, konsekvent och fredligt sätt med individen i centrum. Vi kan alla påverka vårt samhälle i en lite mer frihetligare riktning genom att få andra att bryta invanda föreställningar. Genom att tänka igenom sådant man tidigare tagit som självklarheter. Genom att försöka få andra att förstå att vi kommer längre och riskerar mindre genom att respektera och samarbeta än att hota och tvinga fredliga människor. Små steg för varje person kan med tiden ta oss långt och även om vi inte kommer i närheten av en minarki, ändå bidra till en ökad respekt för varje individ, minskat tvång och ökat samarbete.

Håll utkik efter del 3: ”Trygghet i en minarki – Välfärdssamhälle istället för välfärdsstat.”

Publicerat i Samhälle & Politik | 1 kommentar

Libertarianismen och nattväktarstaten

Jag har fått flera frågor om varför jag är libertarian och hur ”mitt” samhälle skulle se ut, Hur finansierar man en stat utan skatt? Hur kan jag tycka att trygghet är väldigt viktigt och samtidigt vara emot välfärdsstaten? Jag hoppas att jag kan besvara de flesta frågor här:

 

Del 1 – Varför minarkism?

Idag lever vi i något som jag skulle vilja kalla för livs-monopol. Ett ”winner takes it all”-system där de politiker som kan samla störst stöd bestämmer över allas liv – Vad vi får göra, hur vi ska leva och vad som är eftersträvansvärt och inte. Ett majoritetsförtryck som upprätthålls med hjälp av våldsmonopolet som i praktiken dikterar: ”Lev som vi vill, annars….” (Läs mer i ”Det är inte demokratiskt”)

Min inställning är att varje individ är okränkbar. Inte ett verktyg eller en anonym kugge i det stora maskineriet. Att meningen med varje människas liv är strävan efter lycka. Att hindra en människa i sin strävan, så som att tvinga in dem i samma form och system, är därför att beröva den rätten till sitt enda liv.

Jag tror inte att hot, tvång och likriktning är receptet för lycka och jag hoppas att framtiden går åt motsatt håll. Jag tror på en framtid där vi tycker olika och vill olika, men respekterar det.

Där skiljer sig libertarianismen från övriga ideologier. Medan andra bygger modeller av hur samhället ska se ur och fungera, säger vi ”respektera bara andra människors rätt till sina liv, sin frihet och sin egendom så får du leva som du vill”. ”Vårt” samhälle formas under tid av människors egna strävan efter lycka där de frivilligt samarbetar och byter med varandra.  Därför finns inte ett klart svar på hur något kommer att se ut eller fungera.

Tyvärr har många svårt att föreställa sig detta. De känner att det alltid finns en rätt och en fel väg som gäller för alla. Att det krävs en auktoritet som utformar allt ner till minsta beståndsdel. Det är lite som att diskutera med religiösa och förespråka evolutionsteorin. Men även om vi inte kan ge er en färdig modell, så kan vi ge er förutsättningarna och vad vi anser troligt.

Mink_-_Lower_Saranac_Lake

Det finns främst två typer av libertarianer: Minarkister (kallas ”minkar”) som vill ha en liten nattväktarstat, och anarkokapitalister (kallas ”ankor”) som inte vill ha någon stat alls.

Anarkokapitalisterna anser att maximal frihet fås utan några monopol, så då ryker även staten och deras våldsmonopol. Minarkisterna håller oftast med om att alla monopol är extremt ineffektiva och problematiska, men att maximal frihet bara kan existera om det finns en extern aktör som upprätthåller människors rättigheter. D.v.s. om du ska spela en match så bör inte spelare vara domare och tvärt om.

Det jag företräder är minarkismen. Där är staten begränsad till sina grundfunktioner: att skydda medborgarna mot yttre (försvar) och inre (rättsväsende) hot. Vissa minarkister tycker att det räcker så medan andra även lägger in saker som tilldelning av personnummer och ID-handlingar, miljöskydd, uthyrning av radiofrekvenser och yttersta ansvaret för minderåriga etc.

Tyvärr får många bilden av att allt som inte staten gör, inte finns. I en nattväktarstat har staten krympt till ett minimum, men samhället får istället utrymme att växa till ett maximum. Välfärdsstat byts mot välfärdssamhälle och monopol mot en växande flora av möjligheter.

Fortsättning: Del 2 – Hur en stat finansieras utan skatt och hur en nattväktarstat blir till

Publicerat i Samhälle & Politik | 1 kommentar

Det är inte demokratiskt! – Del 2

Del 2 – Vilken makt har du i en demokrati?

Om du inte läst första delen ännu så hittar du den här.

Ett vanligt försvar för demokratin är att den ger oss inflytande, medbestämmande. Men detta är en illusion. Som medborgare är ditt inflytande över de beslut makthavarna fattar rörande ditt liv ganska exakt noll. Såhär ser det ut:

En gång var fjärde år får du lägga en röst på något av partierna som har tusentals åsikter inom tusentals områden. Du har alltså inte en röst att lägga på varje fråga eller område, utan en röst som ska fördelas över miljoner variabler. Det innebär att du inte kan koppla din röst till vad politikerna tycker om en viss sak eller hur de sköter något, utan det blir en röst för samtliga miljoner variabler. Om du röstar på ett parti för att du är för kärnkraft och förlängd föräldraledighet så har du kanske samtidigt röstat för inskränkningar i LAS, ökad invandring, och tiotusentals andra saker du kanske är emot. Din röst är inte kopplad till en åsikt. Det är som att ge en check till politikerna som de kan spendera som de önskar.

Utöver detta behöver de inte driva den fråga som är anledningen till att du röstat på dem. De är inte på något sätt bundna vid vad de sagt innan valet. Politik handlar om att kompromissa, och de kan ändra sig eller kompromissa bort din fråga för att få igenom en annan fråga.  Din röst är som att ge politikerna en check som inte är koppad till något krav på, och som de kan spendera som de önskar.

Din röst behöver faktiskt inte ens hamna på det parti eller politiken du avsett.  Rösterna omvandlas till mandat på ett sätt som gör att antalet mandat inte behöver stå i relation till hur många röster partiet fått, och om partiet inte får över 4% blir rösten värdelös och kan tillfalla en politisk motståndare. De partier som får över 4% kan själva anordna sig i vilka konstellationer de vill, inklusive att gå ihop med partier du absolut inte vill stödja. Din röst kan med andra ord vara ett stöd för att ett parti som tycker tvärt om mot dig själv i alla frågor. Din röst är som en check utan krav på motprestation, som kan användas av vilka politiker som helst och spenderas så som de önskar.

 

Vote harder
Din röst stannar också vid ett stöd till ett parti. Du kan inte rösta på vilka som ska hamna i regeringen eller vilka som ska få olika uppdrag. Du kan inte rösta på vilka som ska utses till chefer för alla myndigheter eller hur dessa myndigheter ska skötas. Din röst är som en blank check utan krav på motprestation, som kan användas av vilka politiker som helst och spenderas så som de önskar.

Utöver allt detta är du är en av miljoner röstberättigande. Chansen att din röst avgör något alls är i stort sett ett obefintlig.

Men som sagt, även om du var en av bara 10 personer i Sverige som gick och röstade OCH du hade en magisk kristallkula som visade framtiden, så skulle du inte kunna styra någonting. Inga beslut, ingen regering, inga tillsättningar, ingenting.

Så vi har ett system där de med makt brinner för att utöva den och gör det genom att hota fredliga människor med våld om de inte underkastar sig. Som upprätthålls genom långvarig indoktrinering sedan tidig ålder, som får människor att tro att de har inflytande fast det är obefintligt, och att agerandet kan legitimeras med moraliska argument som inte håller för någon form av logisk prövning. Är alltså detta något ”fint” som vi bör ha ”så mycket som möjligt av”?

Poängen med dessa inlägg är inte att demokratin bör avskaffas eller ersättas. Vill man ha en stat så måste det också finnas någon form av styre. Däremot är det viktigt att demokratin inte skönmålas som något fint och bra i sig, utan ses som en nödlösning och det minst dåliga alternativet när man inte har något annat val.

Förhoppningen är att en ökad insikt gör att man blir betydligt mer restriktiv med demokratiska beslut. En allmän medvetenhet skulle göra att varenda gång riksdagen ska fatta beslut om ytterligare en inskränkning eller styrning av medborgarna skulle man behöva försvara sitt förslag med att det inte är något som människor kan fatta beslut om själva och som är så pass nödvändigt att det motiverar att inskränka människors fri- och rättigheter, samt hota dem med våld för att få sin vilja fram.

Resultatet torde bli att styrning, resurser och pengar kan koncentreras till det som människor i allmänhet uppfattar som allra viktigast och inte kan lösas på annat sätt, samtidigt som dessa människor skulle få tillbaka makten över sina egna liv i övrigt.

Vi säger att vi lever i ett civiliserat samhälle, men är hot och våld för att få sin vilja fram på andras bekostnad verkligen civiliserat? Visst behöver vi en gemensam grund, men borde civiliserade människor inte klara av att i övrigt respektera att man tycker och vill olika? Att tillåta människor att göra sina val, även om vi inte gillar eller förstår dem? Självbestämmande, respekt och samarbete är i min mening vad vi ”bör ha så mycket som möjligt av”, inte mer politiker i våra livsval.

Publicerat i Saker är inte alltid som de ser ut, Samhälle & Politik | Märkt , | 1 kommentar

Det är inte demokratiskt! – Del 1.

Det fina med demokrati är att det är folket som styr genom företrädare, istället för en liten självutnämnd grupp. Så ju mer demokrati desto bättre

….eller?

”Demokrati” har fått en så positiv koppling för oss att det numera används som förstärkningsord. ”Det är odemokratiskt” betyder ungefär ”Det är förjävligt, så kan man inte göra”. Även om det råder konsensus kring att vi bör vara kritiska mot information vi tar del av, verkar det inte gälla positiva värden vi matats med sedan barnsben. Handen på hjärtat, har du någon gång ifrågasatt vårt demokratiska system och om det är något ”vi bör ha så mycket som möjligt av”?

Jag tänkte att vi skulle titta närmare på demokratin ur ett annat perspektiv än de flesta är vana vid, och jag ska redan nu svara på de tankar som förmodligen dykt upp i era huvuden: JA, det finns en viktig poäng med att reda ut vad demokrati egentligen är och innebär, och NEJ den poängen är inte att diktatur är att föredra. De flesta av oss ser nog demokratin som att vi, folket, bestämmer och styr genom representanter som för vår talan. Men låt oss i detta och nästa inlägg titta närmare på två aspekter av denna bild:

Del 1 – Vad demokratin egentligen innebär

”Folket” inte är en homogen varelse, utan består av väldigt många individer som alla är olika, har olika värderingar, moral, idéer, livsmål och vägar till vad som gör dem lyckliga. Även om det skulle finnas en vilja från makthavarna så finns det ingen möjlighet för dem att fatta beslut som är anpassade eller optimala för alla dessa individer. De kan inte veta vad alla vill eller strävar efter. De kan inte förutse hur deras beslut kommer att påverka alla människor.

Detta innebär att man genom sina beslut också kommer att köra över människor, deras vilja, planer och strävan i deras enda liv. Man offrar människor för sina egna idéer. För att man anser sina idéer vara mer värda än de val personerna som berörs själva vill göra i sina liv. Så mycket mer värda att man är beredd att tvinga på dem sina idéer med våld.

För besluten är inte förslag till befolkningen, utan krav som alla måste underkasta sig. Det många inte tänker på är att varje styrning eller inskränkning i människors liv – även de små, ska upprätthållas med hot om våld. Det så kallade ”våldsmonopolet” bestående av polis och domstolar har som uppgift att använda det våld som krävs mot de som inte underkastar sig de regler som beslutas. De ska straffa dem och statuera exempel för att visa vad som händer om man inte lyder.

Det spelar faktiskt ingen roll om människorna är fredliga personer som inte gör en fluga förnär. När beslutet väl är fattat tas ingen hänsyn till hur dessa människor drabbas eller om deras planer och strävan efter lycka slås i spillror.

Demokrati-sttawman

Så demokrati är ett annat ord för politikerförtryck/majoritetsförtryck. Kort och gott är det de politiker som påhejas av flest som styr och ställer över övriga människors liv och använder hot om våld för att se till att de lyder.

Du kanske menar att det är nödvändigt. Så kan det vara, men är det alltid nödvändigt? Och är det något eftersträvansvärt i sig som vi ”vill ha så mycket som möjligt av”?

 För att bli politiker med reell makt krävs en stark motivation av att skaffa sig makt. När en person väl fått denna makt är det högst osannolikt att den kommer att hålla tillbaka och använda den så lite som möjligt.

Politikerna fattar varje dag en massa beslut som rör oss medborgare och det är långt ifrån alltid det handlar om att förbjuda folk att skada och döda varandra eller ta hand om människor som behöver hjälp. Betydligt oftare handlar det om att man vill ”finslipa” samhället så att det passar sina egna visioner genom att styra hur människor agerar och väljer i vardagen. Men det finns ingen ”universell vilja”. Det kommer ske på andras bekostnad.

Skulle vi inte kunna ha som mål att försöka att respektera olika viljor och val så länge det är möjligt? Vore det inte bättre om samhället främst utvecklades genom frivillig interaktion mellan människor? Det är inget fel i att ha visioner och idéer, men vore det inte bättre försöka övertyga andra människor med sina argument istället för att hota dem? Borde inte tvång genom hot om våld vara en nödlösning för de fall människor inte kan bestämma själva, eller då det är av extraordinär vikt?

Vi är trots allt myndiga individer, så man kan tycka att det vore rimligt att vi behandlades som det, i alla fall så länge man sköter sig. Vore det inte lämpligare att se över vad som krävs för myndigförklaring och omyndigförklaring istället för att samtliga ska drabbas av livslångt förmynderi?

Om problemet är att ”folk är för dumma” för att bestämma själva, varför skulle politiker vara smartare? Hur stor är chansen att de bättre vet bästa sättet för dig att leva ditt liv, jämfört med dig själv? Är det inte större risk att lägga alla ägg i samma korg? Ett fåtal som väljer fel åt alla borde väl vara sämre än ett fåtal som väljer fel åt sig själva?

Många försöker rättfärdiga systemet med logiska rättighetsresonemang, vilket sällan är någon framgångssaga eftersom det inte är den typ av tankar som ligger till grund för principen.

Ett vanligt försvar är att man har den moraliska rätten för att man är fler. Problemet är bara att samma personer i regel anser att det är fel och fegt i andra situationer när flera personer genom tvång, hot eller våld ger sig på en ensam fredlig person. Ju fler ”förövare” eller ju fler som hejar på desto mer omoraliskt brukar vi uppleva att det är. Att det skulle finnas en magisk gräns då det plötsligt blir ett helt OK beteende, eller t.o.m. något bra som man ”vill ha så mycket som möjligt av”, och då den ”utsatte” istället tappar rätten att försvara sig, följer faktiskt ingen logik.

Ett annat vanligt försvar är att man överlåter sin makt på företrädarna. Men om du själv saknar rätten att bestämma över andra, hur kan du överlåta den till andra?

Hårdraget är demokrati idag egentligen bara en organiserad form av ”de starkes rätt” som vi haft sedan tidernas begynnelse. Det är fortfarande den grupp som är starkast och har tillgång till mest muskler eller vapen och kan slå ner övriga, som bestämmer. Är det något eftersträvansvärt i sig som vi ”vill ha så mycket som möjligt av”, eller bör det vara en nödlösning?

Läs fortsättningen i del 2 – Vilken makt har du i en demokrati
Publicerat i Saker är inte alltid som de ser ut, Samhälle & Politik | Märkt , , , , , | 1 kommentar