En TV-skatt löser fel problem

Igår meddelades det att det inte blir någon TV-skatt och att den gamla licensen blir kvar tillsvidare. Ett mycket bra besked. Missförstå mig inte, att svenska Stasi smyger runt i buskarna för att få en glimt av människors TV-apparater 2012 är mer tragiskt än komiskt, men att införa en skatt som osynliggör huvudproblemet är faktiskt värre.

Det riktiga problemet är att människor vare sig de vill eller inte tvångsansluts som kunder hos SVT. Mitt motstånd mot denna tvångsanslutning handlar inte om pengar eller att jag inte skulle gilla SVTs program. Jag kan mycket väl tänka mig att vara kund hos SVT och betala minst lika mycket som idag, men det ska vara upp till mig att fatta det beslutet.

Det finns alternativ,  det handlar inte om nödvändigheter. Vi pratar om underhållning och information som finns tillgänglig överallt i samhället i gratis. Därför är det orimligt att argumentera för att man ska tvingas vara kund hos en viss aktör. Var och en ska ha rätt att välja den eller de aktörer man tycker ger mest för pengarna. Man ska kunna välja bort en aktör som man inte anser håller måttet eller inte vill stödja. Även den som tycker att det fungerar bra idag behöver ju inte vara av samma uppfattning imorgon.

Det många inte tänker på är att när något är lagstadgat med straffpåföljd så ska det efterlevas med hot om våld. Om jag vägrar betala så kommer jag i slutändan att bli hämtad med våld, bli frihetsberövad och åtalad. Det kan tänkas vara rimligt om man misshandlat någon eller stulit, men knappast för att man inte vill abonnera på en TV-kanal.

Jag hade varit lika kritisk mot Mc Donalds om de med stöd av lagen kunde tvångsdebitera människor för att de har en mage och därmed teoretiskt kunde äta på Mc Donalds.

Historien bakom ”Public Service”.
Under första halvan av 1900-talet infördes licenssystemet för radio för att finansiera utbyggnaden av master och programproduktion. När TV:n i mitten på 50-talet gjorde sitt intåg i de svenska hemmen infördes en ny avgift för TV-apparater (som sedan på 90-talet slogs ihop med radioavgiften).

På den här tiden kunde man inte välja TV-kanal, för det fanns bara en och videoapparater fanns inte heller tillgängliga för privatpersoner. Därmed kunde en TV-apparat bara användas för att se SVTs program och därför knöt man avgiftsskyldigheten till det fysiska innehavet av TVn. Tekniken för att ta betalt via programkort var inte ens påtänkt och TV-licensen var ett väldigt rimligt betalsätt som få kunde invända emot.

Konceptet ”Public Service” infördes med brittiska BBC som förlaga. I det här skedet handlade det om att tillgodose folket, som vid tidpunkten i fråga bara kunde se ”myrornas krig” på skärmarna, med program. Men inte vilka program som helst. Det skulle vara ett blandat utbud av hög kvalité och det primära syftet var folkbildning.

Att de som styr media också styr folket är en gammal sanning och även om det kanske inte var med de värsta intentioner Public Service infördes, så var man inte sen att utnyttja tekniken till sin fördel. Ingen visste hade hört talas om internet och då konkurrens var förbjuden inom både radio och TV kunde de fritt bestämma hur programutbudet skulle se ut och vilken information folk skulle få ta del av. Det blev visserligen blandade program men folkbildningen handlade lika mycket om kontroll. Det avgjordes vad som var lämpligt för befolkningen att se och veta om, vad som var fostrande och korrekt ur ett politiskt perspektiv. Att det var så långa sändningsuppehåll om dagarna berodde inte på man hade dåligt med program, utan att man ansåg att människor inte skulle titta på TV mer än så. De som t.ex. jobbade skift fick stå ut med det för den stora massans välbefinnande.

Eftersom det inte fanns någon konkurrens så kunde man inte byta program om det kom något som man inte gillade, och eftersom avgiften var lagstadgad så kunde man inte protestera genom att byta leverantör. Av samma anledning hade de som bestämde svårt att veta vad folk ville se, men gissningsvis var det inget som de låg vakna på nätterna över. Det var ungefär samma problem som planekonomin i Sovjet hade där det inte var efterfrågan som styrde, underifrån, utan makthavarna som tilldelade folket vad de trodde (och/eller ville) att de behövde. Lösningen blev också en sovjetkopia, ”Radionämnden”.

Till Radionämnden kunde man skriva och klaga om man var missnöjd. De skulle sedan se om det fanns någon substans i klagomålet. Man skulle på något sätt objektivt försöka komma fram till vad som är kvalité, vad som är intressant, god smak etc. för alla människor. Detta utifrån den lilla grupp som hade nog med tid och engagemang till att sitta och skriva brev till nämnden. Det gick naturligtvis inte så jättebra. (För er som gillar humor kan ni få en hel del exempel i boken ”Nu har det banne mig gått för långt! Arga brev till radionämnden” av Martin Kristenson och Fredrik af Trampe). När tittarna senare fick möjlighet att välja andra kanaler kunde man ta bort den orimliga och omöjliga uppgiften från nämnden att avgöra vad som är bra TV, byta namn till ”Granskningsnämnden” och istället enbart fatta beslut om programmet höll sig till reglerna.

När monopolet i mitten av 80-talet började krackelera och den svenska folkfostran var hotad drog man igång en ordentlig skrämselkampanj. De utlandsbaserade kanalerna var okontrollerade och kunde sprida samhällsfarliga idéer, och reklam var sällsynt skadligt för folkhälsan. Med Maj Britt Theorin (S) i spetsen försökte man driva igenom ett förbud mot parabolantenner, men det var försent. En del av allmänheten hade redan smakat den förbjudna frukten och motståndet visade sig betydligt större än man trott.

När monopolet i praktiken sprack undvek man att försvinna genom att framhålla att Public Service var en tjänst för medborgarna till skillnad från statligt styrd TV i många andra mindre demokratiska länder. För att visa att man menade allvar ändrades ägarformen från att politiska grupperingar hade makten till att ägandet sköttes av en stiftelse som skulle agera buffert och hålla TV:n skild från staten, på pappret i alla fall. I verkligheten utses denna stiftelse av våra politiker och består därför också mest av politiker. Dessa partikamrater till de beslutande sitter där av en anledning och vågar vi gissa att det inte handlar om att de är så trevliga eller fruktansvärt bra på att hantera TV-kanaler.

TV-licensen, som grundar sig på huruvida du har en glasburk som kan visa bilder hemma, har under hela tiden som jag skrivit om ovan varit kvar i sin ursprungliga form. I början var det ett fullt legitimt sätt att ta ut en summa från alla som utnyttjade SVT där man också slapp betala om man kunde visa att TV:n saknade mottagare och att man därmed inte kunde se SVT. Idag är det däremot ett sätt att tvångsansluta alla som har TV till SVT. Det låtsas man dock inte om, utan använder hiskeligt dåliga argument som att dessa kanaler fyller någon form av samhällsfunktion som är så viktig och nödvändig att alla bara måste betala det. Som tur är så finns i alla fall inga kontrollanter som ser till att man tittar på programmen, men det kanske man ska vara försiktig med att nämna så att de inte får fler dumma idéer.


Argumenten för ”Public service” / tvångsfinansiering håller inte

Även om monopolet är dött vill man inte förlora intäkter och den sista möjligheten att påverka, därför har ”public Service”-begreppet vässats till och används idag som den främsta anledningen till fortsatt tvångsfinansiering. De främsta argumenten verkar vara:

1. Public Service är viktigt för att vi ska kunna se smala program
En fri marknad fungerar som så att om det finns efterfrågan och inga hinder så kommer denna efterfrågan att tillgodoses. Det betyder att om människor är intresserad av knyppling så kommer vi också att kunna se det. Är intresset stort så kan det bli flera kanaler som bara sänder knyppling.

Ett hinder skulle dock kunna att det är för få personer som vill se programmen i förhållande till produktionskostnaden. Om det t.ex. bara finns 50 personer i Sverige som vill ha nationella nyheter på flamländska så skulle det troligen bli för dyrt. Men det gäller naturligtvis även Public Service. Att det inte är rimligt att använda en stor del av budgeten för att sända ett dagligt nyhetsprogram för 50 personer förstår nog alla och om inte gränsen går där, är det då 49, 48, 20,  10, 5 eller ”Anders” som är ensam i Sverige om att vilja se 2 meter snigelrace? Någonstans går alltid gränsen, och om det är oförsvarbart på en fri marknad så är det lika oförsvarbart för Public Service. Då är det nog bättre att flamländarna ser på nyheter från hemlandet eller använder en översättningstjänst.

I en marknadslösning tillgodoses alla behov per automatik om efterfrågan står i relation till produktionskostnaden. Är produktionskostnaden väldigt låg så behövs inte många kunder. Man kan t.ex. tänka sig organisationer,  föreningar och intressegrupper som gör egen TV utan några större kostnader. Det enkelt ordnat genom att släppa på  regleringarna för TV-sändningar.

2. Public Service är viktigt för att vi ska få Bra program/kvalitétsprogram
Exakt vad är bra program/kvalitétsprogram? Är det debattprogram, sitcoms, tecknat, dokusåpor, matlagningsprogram eller historiska analyser?  Det går naturligtvis inte att säga utan beror på varje enskilds persons inställning och intresse. Det vi dock med säkerhet kan säga är att det inte hänger på en viss kanal, utan ju friare och fler aktörer, desto fler program och därmed kan fler hitta något som de tycker är bra eller av god kvalité.

3. Public Service är viktigt för att vi ska få objektiv och korrekt information
Visst finns det fakta, dock inte objektiva människor. Hur man än vrider och vänder på det är vi människor med värderingar och åsikter sedan barnsben som alltid kommer att påverka vad vi gör, hur vi resonerar och agerar. Därför är chansen att hamna nära sanningen som störst om man har så många källor som möjligt. Ett monopol är därför det sämsta möjliga alternativet.

Lyckligtvis är det nu borta, men om jag får välja mellan rapportering styrd av politiker från ett bolag som inte har några kunder att förlora eller rapportering genom ett TV-bolag med press på sig att leverera korrekt och bra information för att överleva, så skulle jag alla dagar i veckan sätta min tilltro till det sistnämnda. Public Service bidrar inte på något sätt till mer objektiv eller korrekt information.

4. De andra kanalerna producerar bara skräp och lättsam underhållning. Detta är ungefär samma invändning som punkt 2, men till denna invändning kan jag tillägga att den typen av program som frågeställaren troligen syftar på också finns på en rad andra kanaler, men det hade kunnat vara mer. Problemet är dock inte ointresse från de andra kanalerna eller att det skulle vara olönsamt, utan att det är svårt att konkurrera med kanaler som hela svenska folket har tillgång till utan programkort och som alla med TV betalar stora summor för. Därmed är inte bara argumentet ogiltigt, utan Public Service förstör möjligheterna till ett bättre utbud.

5. Det är viktigt att förmedla rätt information och värderingar genom TV
Nej, det är det absolut inte. Politiker och TV ska inte under några som helst omständigheter försöka styra folket. Det är folket som ska styra politikerna.

6. Det blir för dyrt om det är frivilligt och färre betalar.
Vad denna debattör egentligen säger är: ”Jag vill ha SVT och om du avstår så blir det dyrare för mig, därför anser jag att du ska tvingas”. Om man ska använda det argumentet så bör man också vara medveten om att andra bör ha rätt att ställa samma krav på dig för sin underhållning, vad det än må vara som de är intresserade av. Det är också en ganska vissen människosyn att anse att man med lagstiftning har rätt att utnyttja andra.

Utöver det är påståendet säkerligen inte särskilt sant. Om alla som vill ha SVT kan betala via programkortet skulle detta innebära stora besparingar i och med att man kan avveckla hela Radiotjänst, och även jämfört med en skatt som ska administreras och kontrolleras blir det betydande summor. Förutsatt att folk gillar SVT så mycket som alla Public Service förespråkare framhåller borde det lilla bortfallet gott och väl kompenseras av det som  ”smiter” från avgiften idag,  samt de besparingar man kan göra på att lägga ner Radiotjänst eller slippa administrera och kontrollera en extra skatt som dessutom inte får blandas med övriga skatter.

Vad vi har att vinna på att ta bort tvångsanslutningen
Utöver de rent mänskliga aspekterna och den grundläggande rätten att få besluta över sitt eget liv så får SVT en press på sig att leverera. Den dag någon får för sig att börja göra ”skitprogram”, eller som vissa är rädda för, bli som de andra kanalerna, kommer folk att sluta betala och de får då en signal om att problemet måste åtgärdas. Det är med andra ord ett sätt att låta befolkningen styra istället för politiker.

Ekonomiska monopol eller politikerstyre har aldrig någonsin någonstans varit en bra lösning och har aldrig givit mer valuta för pengarna än en vad en fri marknad ger. Lösningen är enkel: Låt de som vill se SVT betala summan på programkorten. Det är enkelt smidigt och ger enorma besparingar. Låt sedan SVT få kämpa för att behålla sina kunder precis som alla andra företag och försöka få med de som man ännu inte tilltalar.

Slutligen
Jag hoppas att så många som möjligt väljer att aktivt stå upp mot licensavgiften och en TV-skatt. Är man mån om att säkerställa ett brett utbud av kvalitétsprogram som passar så många som möjligt så är konkurrens på lika villkor den enda vägen. På köpet känns det förhoppningsvis också lite bättre att inte stå bakom ett system där din underhållning bekostas genom lagstiftning där de tillåts hota invånarna med våld för att få pengar istället för att ärligt förtjäna dem.

Annonser

Om 7ster

Idérik liberal tänkare som utgår ifrån att alla människor har rätt till sin frihet, liv och egendom, samt att alla ska vara lika inför lagen och lagen ska vara lika för alla. Kan inte inordnas på en s.k. vänster-höger skala. Skriver om allt möjligt, men försöker hålla mig till sådant som inte anses självklart utan kan provocera, väcka debatt och ge nya infallsvinklar.
Det här inlägget postades i Samhälle & Politik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.