Entreprenör sedan barnsben

Tidigt entreprenörsskap

För de som inte känner till det har vi 4 barn på 6, 5 och 2×4 år. Jag tror starkt på att barn, så snart de kan, bör få små ansvarsområden som vidgas i takt med deras ålder och kapacitet. Framförallt ska de lära sig att ta hand om sina egna saker och förstå att det man orsakar får man ta hand om. (Den som sett ”ung & bortskämd” på TV förstår nog vad jag bland annat vill undvika.)

Därför fick de i runt treårsåldern ansvara för saker som att bädda sina sängar, vända ut och in på sina gamla kläder och slänga i tvätten samt hålla sina egna rum och lekrummet städade. På senare tid har vi lagt till att de efter maten tar hand om sina tallrikar, torkar av sin plats och den som spillt mest dammsuger runt bordet. Det fungerar bra och ses oftast som något självklart.

Vi har nu också jobbat med att skapa förståelse för pengars värde och att det inte är något som växer i plånböcker som blommor i en rabatt. Därför får de också tjäna ihop extrapengar om de vill genom att t.ex plocka kottar eller annat på tomten eller hjälpa till med disk eller andra sysslor. Att jobba ihop egna pengar är också något de verkar uppskatta.

Jag tror nog att det kan ha en stor effekt på hur man utvecklas till vuxen ålder och tänker tillbaka på när jag själv var liten. Jag misstänker att min förkärlek till entreprenörskap till stor del kommer ifrån att jag också fick lära mig pengars värde.

Redan som liten gillade jag att driva små ”företag”. Det visade sig nog första gången när mina föräldrar föreslog att jag kunde tjäna ihop egna pengar genom att rensa ormbunkar på tomten. Jag skulle få betalt per plockad ormbunke, men i övrigt sattes inga regler upp för hur detta skulle gå till. Jag insåg att om jag även skulle plocka de ormbunkar som tillhörde skogsdelen av tomten där det säkerligen fanns tusentals ormbunkar så fanns stora möjligheter till bra utdelning. Men det skulle jag inte klara själv, och det var tråkigt att jobba så länge ensam, så jag anställde helt enkelt en kompis som fick möjlighet att också tjäna en hel del pengar genom att plocka ormbunkar, men till en något lägre ersättning. Man skulle också kunna se det som att jag sålde plockningsrätter för ormbunkar på tomten billigt.  Tillsammans plockade vi säckvis med ormbunkar och kunde käka rätt mycket glass den sommaren.

Ett annat ”företag” var vår cykelservice där man för en billig peng fick cykeln tvättad, kedjan och andra delar oljade och kromet putsat med Autosol så det glänste och reporna försvann. Vi tejpade igen eventuella hål på sadlar med svart matchande eltejp, fixade böjda ekrar och försedde barncyklar med spelkort mot fälgarna så att de lät som en moped. Det blev väl hyfsat populärt och vi fick ta hand om en hel del leriga och gnisslande skräphögar och fick dem som nya. Innan vi bytte idé var vi nog 3 st som jobbade med detta under några dagar, och då hade vi utökat till att hämta och lämna cyklarna också.

När jag blivit 13 år (om jag minns rätt) ville vi ha sommarjobb, men vi var lite för unga för att få något, så vi beslutade vi oss helt enkelt för att skapa egna sommarjobb. Vi skrev lappar om att vi åtog oss i stort sett alla okvalificerade jobb, stora som små och cyklade runt och satte upp på stadens alla anslagstavlor. Det dröjde faktiskt inte lång tid innan telefonen ringde.

Första jobbet var en man som hade kapat sly och träd på sin stora tomt och vi fick i uppgift att bära och släpa allt till andra sidan tomten och slänga upp på hans släpvagn. Vi slet så svetten stänkte i många timmar. Mitt på tomten satt mannens hund som uppenbarligen inte var frisk i magen, och det stank något fruktansvärt varje gång vi gick förbi. Vi var tvungna att hålla andan när vi passerade, vilket gjorde det ännu mer jobbigt att släpa, men vi kämpade på och ville inte säga något. Han kom ut och åkte iväg med släpet med jämna mellanrum. Under tiden släpade vi fram träd och sly så att vi enkelt kunde lasta på när han kom tillbaka. När vi var klara kom han ut med betalningen.

– ”Det gjorde ni bra killar” sa han och gav oss 20 kronor och en rund pinnglass var med blåbärssmak. Till saken hör att detta troligen var 1990 och inte 1940 och 20 kronor var därför i dagens penningvärde inte så extremt mycket mer värt än idag.

Vi var så klart väldigt missnöjda och visste inte hur vi skulle agera. Vi tittade på varandra och lommade därifrån. Det var ingen rolig överraskning, men vi hade i alla fall genomfört vårt första jobb och samtidigt lärt oss en läxa.

Efter några dagar fick vi flera samtal. Det visade sig att mannen med den pruttande hunden hade berättat för grannarna om våra färdigheter, Vi cyklade över till den tant som ringt och också ville ha hjälp i trädgården. Vi skulle bl.a. ta upp det grus som läckt ut på gräsmattan från hennes grusgångar. Det låter kanske inte som ett särskilt stort jobb, men det var det. Denna gång frågade vi vad hon tänkt sig för betalning och fick beskedet att ” Jag ordnar så att ni blir nöjda” . Lite misstänksamt satte vi igång med jobbet och diskuterade fram en enad hållning om detta inte skulle visa sig sant.

Efter fler timmars jobb var vi klara och hade en hel hink med småsten. Hon inspekterade och lyckades hitta tre mycket små stenbitar i gräsmattan som vi missat, men annars inget. Kvinnan försvann några sekunder och kom tillbaka med 25 kronor och varsin pinnglass. Vi förklarade för henne att vi inte ansåg att det var rimlig betalning. Det tyckte hon var konstigt med tanke på att vi gjort ett mer krävande arbete till grannen för bara 20 kr och pinnglass. Men vi lyckades märkligt nog stå på oss rätt bra, och utan att bli otrevlig förklarade vi att om vi inte kommer överens så får vi återställa läget genom att hälla tillbaka stenen. Hon var inte glad, men efter det fick vi 100 kr.

Efter det drog vi alltid till med ett belopp som kändes rimligt och fick det godkänt innan vi påbörjade någonting. När någon direkt accepterade och såg glad ut visste vi att vi nästa gång skulle ta lite mer för arbetet och när de blev lite förnärmade hade vi antagligen tagit i för mycket. Vi fick i alla fall lite känsla för att värdera arbeten.

Vårt sista uppdrag den sommaren visade sig vara lite speciellt. En familj hade flyttat till staden då mannen i familjen fått jobb som kock på en resturang/hotell som var känt för rätt höga priser och vackra namn på korslagda sparrisar. Kvinnan hade fått jobb på samma ställe som kallskänka. Barnen, som var yngre än oss kände inga andra barn och hade varken tillgång till skola eller fritids på sommaren. Det var där vi kom in i bilden. Vi blev inhyrda som barnvakter/kompisar under resterande del av sommaren som de jobbade. Det var bra betalt och betydligt roligare än att släpa träd och plocka sten, så vi lade alla andra uppdrag åt sidan och ägnade oss åt detta. Vi spelade fotboll, kollade på video, byggde lego med lill-killen, fiskade och mycket av de vi normalt gjorde på sommaren, men fick betalt för det.

Föräldrarna fick en bra lösning och barnen hade kul, men ändå kan man så här i efterhand kanske fundera lite på det etiska i att ”hyra kompisar. Just då kändes det bara som en riktigt bra möjlighet.

När jag blev 15 år tog jag istället ”vanliga” sommarjobb och lade entreprenörsskapet på hyllan, och först på KTH tog jag för första gången upp det igen och har inte släppt det sedan dess. Mycket av de erfarenheter som jag fick som barn bär jag dock fortfarande med mig och har nytta av.

Vi kommer alltid att behöva arbeten, och arbetstillfällen skapas framförallt av entreprenörer. Hur skapas då entreprenörer? Kanske är det så enkelt att det inte är politiker, tillväxtverk, nystartspengar eller dylikt som är det avgörande, utan vilket ansvar och vilka värderingar vi lägger över på våra barn. Något att tänka på nästa gång du har kottar på tomten eller tar upp klädhögen på golvet och inte orkar bråka om det.

Annonser

Om 7ster

Idérik liberal tänkare som utgår ifrån att alla människor har rätt till sin frihet, liv och egendom, samt att alla ska vara lika inför lagen och lagen ska vara lika för alla. Kan inte inordnas på en s.k. vänster-höger skala. Skriver om allt möjligt, men försöker hålla mig till sådant som inte anses självklart utan kan provocera, väcka debatt och ge nya infallsvinklar.
Det här inlägget postades i Personligt & vardag och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.