9 myter om skattesänkningar/jobbskatteavdraget

Detta är den första delen i min kommande blogg-serie ”saker är inte alltid som de ser ut”.

Fredrik Virtanen skrev en ledare i Aftonbladet med titeln ” Jag är inte så billig som du verkar tro, Reinfeldt”. I denna ondgjorde han sig över det femte jobbskatteavdraget som Alliansen vill införa. Han ser det som ett sätt att köpa väljarna, att det inte behövs och att han känner sig smutsig om han tvingas ta emot dessa pengar när de istället bör läggas på skola, vård och omsorg. Samma kritik har vi hört från andra håll som t.ex. häromdagen i TV-programmet debatt från en person som påstod sig ingå i ett nätverk av  medelklassmammor mot skattesänkningar.

Nu är jag varken moderat eller stödjer alliansen. Jag är liberal och därmed partilös. Men jag känner ändå att det behövs bringas klarhet i det här med skattesänkningar och jobbskatteavdraget i synnerhet. Låt oss titta närmare på de 9 vanligaste myterna och påståendena:

Myt 1: Jobbskatteavdraget är något som regeringen Reinfeldt hittat på i syfte att tillskansa sig röster.

Svar: Namnet kanske de hittat på, men att sänka skatterna i kristider är inget som denna regering är ensamma om. Tvärt om är det praktiskt taget standard. Socialdemokraterna sänkte skatterna rejält under förra krisen och så gör även de flesta västländer och har alltid gjort. Det är nödvändigt för att stimulera ekonomin, och man brukar om möjligt fokusera på de som arbetar för att få ut så stor effekt som möjligt.

Myt 2: Det finns inget som säger att skattesänkningar i kristider ger fler jobb och är positivt för samhället.

Svar: Det finns egentligen ingen oenighet i frågan alls. Alla betydande finansiella experter är eniga och det har gjorts omfattande studier som alla är samstämmiga i att skattesänkningar leder till högre konsumtion och fler jobb. Därför används metoden som sagt av både vänster och höger i kristider. (Däremot kan man se att effekten när det gäller just jobbskapande är väldigt stor vid ett första avdrag, men att ökningen blir lite mindre med varje nytt avdrag).

Myt 3: En skattesänkning kostar samhället pengar.

Svar: Tvärt om. I ett högskattesamhälle som Sverige så brukar skattesänkningar leda till högre skatteintäkter och mindre kostnader. Detta sker framförallt på tre sätt:

A:  Mindre skatt ger människor mer i plånboken. Mer pengar gör att människor handlar mer. Ökad konsumtion leder till mer försäljning och högre omsättning hos företagen. Ökad försäljning och mer pengar hos företagen leder till nyanställningar (samt högre bolagsskatt, mer moms och mer sociala avgifter för att t.ex. betala pension). Fler anställda leder till minskade kostnader för arbetslöshet samt ökade skatteintäkter i form av kommunalskatt som kan gå till vård, skola och omsorg.

B. Med lägre skatter minskar vinsten i relation till risken när det gäller svartarbete och utländsk arbetskraft. Därmed kan man beskatta pengar som förut inte ”existerade” i Sverige, vilket tydligt märkts genom ROT- och RUT-avdraget.

C: Personer som tjänar mycket och inte vill skatta bort det mesta hittar alltid andra vägar eller flyttar utomlands när andra vägar tryter. När skillnaden mellan deras lösning och skattebeloppet minskar så minskar också incitamentet att hålla pengarna undan från den vanliga vägen genom skattesystemet.

Myt 4: Jobbskatteavdraget är till för att det ska bli dyrare att vara arbetslös eller sjuk, men man får ju inte jobb eller blir frisk för det.

Svar: Det är en ganska kraftig vinkling. Det ”kostar” inte mer att vara arbetslös eller sjuk. Däremot blir det mer fördelaktigt än tidigare att ha ett jobb. Skattesänkningen ska i första hand stimulera ekonomin, men genom att fokusera på de som arbetar får man extra effekt. När det blir mer lönsamt att arbeta så ökar incitamentet att ta jobb som man annars inte tagit. Det påverkar inte de som är sjuka eller inte kan få ett jobb. Däremot påverkar det de människor som, om skillnaden är större, kan tänka sig att ta ett mindre attraktivt jobb, ett sämre kvalificerat jobb med lägre lön, att flytta till en annan ort, pendla längre och de som, tro det eller ej, helst inte vill jobba och kanske stannar på A-kassa eller annat stöd så länge som möjligt.

Även om man inte vill tro det så existerar den sistnämnda gruppen. Om vi tänker oss att man kan välja mellan att arbeta eller inte och ändå få samma lön (d.v.s. ersättningen är 100%) så kommer säkerligen en hel del människor välja att inte arbeta. Om ersättningen är 90% kommer gruppen att finnas kvar men vara färre, 80% ännu färre etc. Därför har det betydelse hur stor skillnaden är mellan att arbeta och inte. Den forskning som finns visar tydligt att större ekonomisk skillnad mellan arbete och ickearbete leder till att fler människor arbetar. Fler människor i arbete behövs för en god samhällsekonomi och betala för pensioner och välfärd och trygghetssystem.

Myt 5: Jobbskatteavdraget/skattesänkningarna kunde istället läggas på skola, vård och omsorg

Svar: Jobbskatteavdraget innebär att staten betalar tillbaka en del av den skatt du betalar. Skola, vård och omsorg bekostas däremot främst av kommuner och landsting genom kommunalskatten.

Om man trots allt skulle använda motsvarande summa för välfärd så blir det ändå mindre pengar än om man ökar antalet jobb och därmed får fler att betala mer i kommunalskatt samt att kommunernas kostnader minskar (se punkt 3).

Det man måste komma ihåg är att den privata sektorn finansierar den offentliga sektorn i och med att den privata genererar skattepengar medan den offentliga gör av med skattepengar. Vi har idag en enorm offentlig sektor och tillsammans med pensionärer, barn, arbetslösa och sjuka betyder det att en liten minoritet försörjer en stor majoritet. Det är inte hållbart i längden. Det enda sättet att få det att fungera är att få fler i arbete och minska den ofantliga offentliga sektorn.

(Notera: Jag kan hålla med om att skolan, vården och omsorgen inte alls håller måttet. Problemet är dock inte brist på pengar. Vi är i den absoluta toppen i världen när det gäller hur mycket pengar vi pumpar in i dessa områden, däremot är resultaten långt från toppen. Anledningen till detta kommer jag att ta upp i en senare bloggpost.)

Myt 6: Jobbskatteavdraget / skattesänkningar är orättvis och gynnar bara de rika. De med lägst inkomst får nästan ingenting.

Svar: Jobbskatteavdraget fokuserar på låg och medel-inkomsttagare.  Normalt när man höjer en skatt sker det procentuellt vilket gör att de som tjänar mest får betala mest, när man sedan sänker skatten igen gör man det hela baklänges och då är det naturligt att de som fått störst höjning också får störst sänkning. (Ibland införs dock även extraskatter, som t.ex. värnskatten där de som tjänar mer måste betala 50-55% av sin inkomst istället för ca 30% som de flesta).

Jobbskatteavdraget är dock tvärt om. De som tjänar minst får störst procentuellt avdrag och för de som tjänar över ca 28 000 kr får inte en krona mer än de som tjänar under. Satsningen är med andra ord riktad just till de som tjänar minst och normalinkomsttagare.

”Politiken har således en anmärkningsvärd fördelningspolitisk precision när beteendeeffekterna via ökat arbetsutbud är beaktade; de största inkomstökningarna äger rum hos dem som har allra lägst inkomst.”

– Ur Finanspolitiska rådets årliga rapport 2013

Myt 7: Sänkningen handlar om några hundralappar i månaden så den har ingen större betydelse.

Svar: Jobbskatteavdraget har införts successivt. Det stämmer att det är några hundralappar per månad om man bara tittar på senaste sänkningen, men om man tittar på jobbskatteavdraget i sin helhet så har en låg/normal-inkomsttagare som t.ex. en undersköterska fått en hel månadslön extra per år och för en familj kan det röra sig om två månadslöner. Det är inte småpotatis.

Myt 8 (påstående): Extrapengar i plånboken ska inte vara prioriterat.

Svar: Den som säger så hör troligen inte till de som har minst kvar i plånboken varje månad. Det har flera gånger diskuterats i debattprogram om föräldrar som inte har råd att skicka med en frukt eller macka med barnen när de ska på utflykt med skolan. Om familjer som inte har råd att köpa nya skor till sina barn när de är för små eller utslitna. För dessa personer tror jag att en hel månadslön spelar stor roll. Det finns också föräldrar som måste ha två jobb för att få ekonomin att gå ihop. 1-2 månadslöner mer skulle göra att de får mer tid att ägna med sina barn.

Myt 9 (påstående): Man ska inte dela ut statens pengar till enskilda individer.

Svar: Jag har i tidigare punkter förklarat att en genomarbetad skattesänkning i ett högskatteland i stort sett alltid innebär en total skatte/samhällsvinst.

Det finns dock en annan aspekt i det hela värt att nämna: Staten har inga pengar. Det är vi som offrar en stor del av våra liv och vårt engagemang åt arbete där vi får pengar i ersättning. Staten har genom demokratiska beslut fått lov att förvalta en del av dessa pengar för att bekosta nödvändiga gemensamma saker, men det är våra pengar som staten ska hantera väldigt sparsamt och med mycket eftertanke. Något som i stort sett varje politiker verkar ha glömt bort eller inte bryr sig om då de betraktar våra pengar som siffror som av sig själv hamnar i deras budget för självförverkligande projekt. Se gärna Slöseriombudsmannen för fler exempel än du orkar läsa av en grad du inte trodde var möjlig.

När vi pratar om välfärd och trygghet så pratar vi ofta om gemensamma skattefinansierade system. Men är i välfärd och trygghet ingår väl även att har pengar så att de räcker hela månaden, att kunna handla nödvändiga saker till sina barn och ha tid att umgås med familjen? Denna skattesänkning kan vara skillnaden mellan att kunna försörja sig och sin familj eller att tvingas leva på systemet, och hur det sistnämnda känns kan nog ingen som inte varit med om det ens föreställa sig.

Det hemskaste av allt är att det finns massor av människor idag som tvingas leva på skyddsnätet i onödan, som är förkrossade över att de inte kan försörja sin familj trots att det hade varit möjligt om skatten vore lägre.

I mina kommande bloggposter på temat ”Saker är inte alltid som de ser ut” planerar jag att lite provokativt ge mig på följande ämnen:
* Varför vinster i välfärden är nödvändigt och samhällsekonomiskt.
* Varför ekonomiska klyftor i sig inte är ett problem, utan tvärt om viktigt för de fattigaste.
* Varför LAS skadar i stort sett alla anställda, arbetslösa och är nationalekonomiskt förkastligt.
Jag hoppas på blandade reaktioner.

—-
OBS: Det är jättekul att rekordmånga läsare hittat hit och kommenterar. Jag har försökt att svara på alla frågor och synpunkter men det tar fruktansvärt mycket tid. Nu upplever jag att de kommentarer som kommer in ofta är upprepningar som redan besvarats.
Därför drar jag nu streck i debatten för egen del för att rensa huvudet några dagar och sedan börja jobba med ett nytt blogginlägg som jag hoppas att ni ska uppskatta lika mycket

Edit : En felskrivning under Myt 5 rörande den offentliga sektorn har korrigerats.